Alla hjärtans dag.

En sån där dag som inte alls firades när jag var liten men som nu vuxit till att bli  nästan lika självklar som midsommar eller advent.

Eller litet uppmärksammade vi  också förutdagen, en av mina bröder är faktiskt döpt till Vallentin i mellannamn. Men det var mest för vi tyckte det var litet roligt att retas.

Precis som vi gratulerade mamma, som inte hade nån annan namnsdag, på Menlösa barns dag och tyckte det var jätteroligt

Jag är litet kluven inför dagen. Å ena sidan är det fint att visa uppskattning till någon man tycker om å andra sidan är det tungt för många som inte har någon att fira med utan känner sig mer ensamma än nånsin.

Vi har iallafall varit på graven och tänt marschaller och ett hjärtformat ljus.

Och gett varandra litet godis och blommor.

Jag vill också berätta om en bra kväll nu i veckan.

Jag engagerar mig sen en tid i föreningen Suicide Zero. Suicide Zero, som bildades i april 2013 vill jobba strategiskt för att minska antalet självmord.

Initiativtagare är bland andra Ludmilla Rosengren, läkare som själv förlorat sin dotter Linnea i suicid och Alfred Skogberg som är journalist och författare.

I tisdags hade vi årsstämma och nu är jag formellt vald kassör i föreningen.

Det känns jättebra att kunna göra något för Helena på det här sättet och ansvara för något jag faktiskt kan, ekonomi.

Kvällen avslutades med en föreläsning med Ludmilla och Camilla Henemark.

Ludmilla inledde med att berätta om fakta kring självmord.

Det går att förhindra självmord,  Den som går i självmordstankar är ofta ambivalent.  ”Jag vill inte dö, men orkar inte leva så här.”

Det är inte farligt att fråga en deprimerad människa om de går i självmordstankar, man väcker inte den björn som sover.

Nio av tio som försöker ta sitt liv lyckas inte och de är senare glada över att ha överlevt.

I Sverige minskar självmorden men självmordsförsöken ökar. Vilket ger en anledning till oro för framtiden då största riskfaktorn för ett självmord är att man tidigare försökt ta sitt liv.

Ludmilla avslutade sin föreläsning med att berätta om sin dotter Linnea, vad som hände ooch hur famlijen hittat kraft att leva vidare.

Efter pausen berättade Camilla Henemark om sina stora psykiska problem och de självmordstankar hon brottas med av och till.

Det var en väldigt fin men också tung kväll.

Det är hoppfullt att det går att förhindra självmord.

Samtidigt känner jag återigen frustrationen över att vi inte hade kunskapen och insikten så vi kunde hindra att vi förlorade Helena.

En fin Alla hjärtans dag-bukett

Ännu en minnesdag, datumdag, bemärkelsedag, ett år sen-dag har passerat.

Jag och Ronja har varit på kyrkogården och tänt marschaller nu ikväll.

Det var lugnt och fridfullt att vara där. Jag stannade en stund och pratade litet med Helena.

Ronja och Max reagerar helt olika när de besöker Helenas grav. Ronja gnyr och piper och är orolig. Max lägger sig ner, totalt avslappnad. Det är just när vi befinner oss vid Helenas grav som de beter sig på ett speciellt sätt. Det är troligtvis så enkelt att de känner igen dofterna som finns just på den platsen eftersom vi besöker den så ofta. Men visst sätter det fantasin i rullning...

Nu sitter jag och funderar över hur annorlunda det är idag mot för ett år sedan. Om någon hade sagt till mig då hur det skulle vara ett år framåt hade jag sldrig trott dem.

Då var vardagen så långt borta. Vi levde för stunden. Det enda vi orkade ta tag i var det praktiska som rörde Helena; rättsmedicin, begravning, sten, bouppteckning och så vidare.

Jag hade läkartid och kuratortid flera gånger per vecka. Från 12 januari till 31 januari hade jag tjänat in frikort för ett år framåt.

Jag lämnade inte gärna hemmet. Det var uteslutet att jag skulle hälsa på hemma hos någon annan, alla fick komma till mig.

Jag var jättetrött och vilade flera gånger per dag.

Jag levde i en bubbla och varken orkade eller ville gå ur den om jag inte var tvungen.

Och idag då?

Förutom att jag besökte kyrkogården och tänkte litet extra på begravningen så har just idag varit en ganska vanlig vardag.

Jag har jobbat med bokslut hela dagen och funderat över koncernredovisning och kassaflödesanalyser.

Jag jobbar heltid men blir ganska trött av det. Jag är inte i närheten av min arbetskapacitet som jag hade förut.

Jag är fortfarande hemma mycket mer är förut men kan utan problem gå på bio eller handa i affärer. Dock besöker jag inte gärna Tumba Centrum och absolut inte på helgen.

Jag saknar fortfarande Helena otroligt mycket och kan ibland få panikkänslor över att hon inte finns här.

Ofta hoppas jag att allt varit en ond dröm

Så på många vis är livet gott och vardagen har till stor del kommit tillbaka.

Det är lång bit kvar och troligtvis kommer jag aldrig att komma upp i samma tempo som jag hade innan. Vilket kanske är bra.

Det gångna året har varit det tyngsta nånsin, jag skulle aldrig orka något liknande igen. Jag har fyllt min kvot och mer därtill.

Meningslösheten i det som hände känns tydligare nu.

Men ändå, hade nån sagt för ett år sedan att jag skulle vara i det här läget nu så hade jag inte trott på det.

Tiden och det vi gör med den är det som hjälper framåt.

Det kan bli riktigt bra en gång. Men tillvaron blir aldrig helt rätt igen.

Helena bärs till sin plats. Alla följde med för att hon skulle slippa vara ensam.  

Graven idag, ett år och hundratals besök senare

Imorgon är det åter den 12.

Ett år och en månad sen vi förlorade Helena.

Det är också ett år sen begravningen.

Ifjol den här tiden gjorde vi de sista förberedelserna.

Vi hade hackat och brynt alla ingredienserna  till tacos. Minnesfilmen var klar. Kläderna vi skulle ha var strukna. Cupcakes´stod i stora burkar i förrådet. Programbladet var layoutat och kopierat. Sånger och psalmer var genomlyssnade.

Kristina och Tommy hade kommit från Norge. Skålar, servetter, dukar och ljus var inköpta.

Vi hade kollat in lokalen och testat ljud och bild på TV:n.

Vi hade valt kista och kistdekoration och vi hade sett ut var vår älskade Helena skulle ligga. Vi hade våndats om vi skulle låta kremera kvarlevorna eller begrava kistan.

Vi hade format annonsen i tidningen, vi hade stämt av med begravningsbyrån om antalet anmälda till minnesstunden. Vi hade bokat Johanna och Kristoffer att hjälpa till i köket.

Vi hade ställt klockan för att hinna åka till Segersjö Folkets hus och duka.

I efterhand förstår jag inte hur vi orkade med allt jobb vi lade ner på begravningen.  ALLT planerades in i minsta detalj.

Jag har en minnesbild av de första veckorna att vi mest bara satt i köket och drack kaffe. Men vi hann otroligt mycket när man tänker efter. Parallellt med detta började vi också göra iordning Helenas lägenhet för försäljning.

Det känns ändå bra att vi faktiskt gjorde så mycket. Det var ett sätt att bearbeta vår sorg.

Och det kändes fint att göra det för Helena.

Förhoppningsvis var hon med på något sätt:

Den senaste veckan har aftonbladet haft en uppmärksammad artikelserie kring självmord bland unga.

Man har intervjuat efterlevande som berättat om barn och syskon man mist. Vad som hände innan man förlorade dem och hur det hanterat livet efteråt.

Det har funnits möjlighet att chatta med kunniga inom området.

Bland dem Britta Alin Åkerman som är professor emerita på NASP, forskningscenter för suicidprevention i Sverige och Pirjo Stråte som är vice ordförande i SPES.

Det finns länkar till var man kan få hjälp, råd till den som mår dåligt och tips hur man närmar sig någon som mår dåligt.

Aftonbladets artikelserie är väldigt bra och genomarbetad. Reportern har verkligen haft ambitionen att göra skillnad genom att publicera den.

Det är slående att så gott som alla drabbade vittnar om den bristfälliga psykvården  och de dåliga skyddsnät som  finns för dem som lider av psykisk ohälsa.  Många har sökt hjälp men inte fått någon, blivit hemskickade med en pillerburk eller mötts av oförstående tjänstemän.

På samma sätt har efterlevande erbjudits liten eller ingen hjälp då de mist en närstående i suicid.

Det är fruktansvärt att psykvården är så bristfällig, att det finns för lite eller fel vård att erbjuda och att man upplever att man inte blir tagen på allvar.

Det finns massor att göra. Antalet självmord bland unga är alldeles för högt. De minskar inte utan är den vanligaste dödsorsaken bland unga.

Vi måste i större utsträckning använda oss av kända och beprövade metoder för att förebygga självmord.

Barn måste få lära sig från tidiga år att uttrycka hur de känner sig och vi måste våga fråga varandra hur vi mår.

Och om det värsta händer ska det erbjudas hjälp till efterlevande så vi får en chans att komma tillbaka till ett bra liv.

MEN!

Jag och min familj fick den hjälp vi behövde.

Vi fick samtalshjälp, stöd av kyrkan, bra poliskontakter och förstående arbetsgivare.

Vi har aldrig upplevt att någon undviker oss eller att de tycker det är jobbigt om vi pratar om Helena.

Och den vinkeln saknar jag i artikelserien.

Svenska Dagbladet hade en liknande serie i höstas och inte heller där fanns några exempel på när hjälpen fungerat.

Jag har skrivit till båda tidningarna om mina erfarenheter men ingen har återkopplat till mig.

Jag har svårt att tro att jag är den enda som faktiskt fått den hjälp som behövdes. Och jag tror heller inte jag är den enda som berättat om det.

Jag VET att det finns många verksamheter som jobbar framgångsrikt med ungdomar som mår psykiskt dåligt.

De goda exemplen  behöver uppmärksammas för att inspirera andra till att utveckla och på så vis få resultat.

Annars framstår det lätt som gnäll och förskräckelse och vi kommer aldrig att uppnå resultat.

Den här veckan började vemodigt och litet sorgligt.

Jag har funderat en del över hur länge vi kan hålla Helenas Facebookkonto öppet.

Vi har hittills låtit hennes Facebook vara orörd. Det är ett bra sätt för vänner att skriva hälsningar till henne eller gå in att titta på de inlägg hon gjort och bilderna som finns där.

Jag inser att nångång måste vi ta ställning till att stänga. Men när blir det? När blir det konstigt att fortsätta att skriva till henne där?

I och med att de tankarna kommit så har det också blivit tydligare att Helena som person tillhör det förflutna.

Nu har vi iallafall landat i att fortsätta ett tag till Så länge alla skriver snälla saker och de fyller en funktion så fortsätter vi.

Ibland kommer erbjudanden att skickat liv i olika spel. "Vill du skicka ett liv till Helena?" JAAA det vill jag!!!!

Stora delar av veckan har gått till att måla och lägga nytt golv i Emilias rum. Det känns som jag periodvis har bott på Bauhaus. Det har blivit ett antal turer dit för att titta ut och handla allt material. Och IKEA med för den delen, det behövs tyger och överdrag nu när rummet fått en ansiktslyftning.

Men nu är det klart och vi har börjat ta tillbaka sakerna in i rummet. Det är jättefint, lila väggar och soffa och gardiner och hyllor går nu i svart.

Litet allmänt socialt liv har jag hunnit med.

Vi var ju på Bamboo som jag skrivit tidigare om och igår träffade jag en göre detta kollega och åt lunch.

Nu ikväll har jag och Tommy varit med grannarna på bio och sett "Hundraåringen". En lagom trevlig film på söndagkvällen.

Nu i veckan, på onsdag är det ett år sen Helena begravdes. Och på fredag är det "Alla hjärtans dag".

Så jag tror att jag kommer att besöka kyrkogården och fixa med graven.

Både i tanke och i handling.

.

Jag, Helena, Åsa och Emma hade under flera år en tradition att gå på Kina Restaurang några gånger per termin.

De senaste gångerna var även Emilia och Lovisa med.

Vi har alternerat mellan några restauranger i Stockholm.

Men vi har alltid ätit buffé. Allihopa, aldrig ens funderat på annat.

Favorithaket är Bamboo Garden. Där var det en gång en kypare som hade en ganska urringad T-shirt. I öppningen kunde man se något som antagligen var ett födelsemärke. Helena och Emma var dock övertygade om att det var en extra bröstvårta de sett. Så kyparen fick heta Mr Nipple till att börja med, så småningom "bytte'" han namn till Nippleattac.

Otroligt roligt tyckte vi allihopa.

Det var alltid trevligt med dessa tjejkvällar med kinabuffé.

Åsa förväntades vara rolig och leverera skämt och jag fungerade som sidekick till henne. Nån gång fick vi dock klagomål att vi inte var så roliga som man kan förvänta sig.

De här kvällarna var  helkvällar då vi satt kvar tills personalen kom fram med dammsugare för att markera att det var dags för oss att bryta upp.

En gång ville Helena bjuda mig för hon tyckte att jag hjälpte henne med så mycket. Så fint att minnas det nu, när jag periodvis funderar så mycket på vad jag kunde gjort för att Helena skulle orka leva.

Jag minns också den kvällen att hon började dra på det här att bjuda mig. när vi skulle betala begränsade hon sig till att hon skulle sponsra mig med 100 kronor istället. :-). Fint det också.

Nu när Helena inte är med har det känts litet konstigt att ta upp våra kvällar igen. Det ar varit känslosamt att tänka på, det är så förknippat med Helena. Initiativet kom ofta från henne.

Häromkvällen tyckte vi ändå att det var dags. Alla vi fem besökte Bamboo Garden och åt buffé. Helena var inte med fysískt men i samtalet och våra hjärtan.

Bamboo Garden var sig ganska likt, maten var sig lik. Skillnaden var att Helena inte satt med oss. Det märktes men som så mycket annat vi gjort det senaste året visar det sig att det kan bli bra ändå. Annorlunda visst och hon saknas men man hittar nya former som fungerar i det nya livet.

Att besöka Bamboo var ännu en av dessa "första gången efter"

Helena, Emma och Åsa i februari 2012. Helena var inte så road av att jag tog den här bilden för att publicera den på Facebook  

   Det har varit en intensiv vecka.

Bra på många sätt.

Jag har varit på två teaterresor, trevliga och givande båda två.

Jag jobbar för fullt och det flyter på bra.

Jag har bättre energireserver än jag haft på länge.

Jag klarar att både jobba och sen göra en aktivitet på kvällen. Jag ska dock vara vaksam och lyssna på mig själv så hjulen inte snurrar alltför fort.

Helgen har varit som när helger är som bäst. Inget planerat i förväg, lugn och avkopplande men med trevliga aktiviteter.

Milo har varit på kollo i Upplands Väsby och var nog väldigt nöjd med det.

Igår var jag på Hundarnas ö på Drottningholm med Ronja. Hundarnas ö ligger precis bredvis slottet. Det är öppet för allmänheten och inhägnad så alla hundar kan vara lösa där. Det är alltid mycket hundar och en jättebra plats för hundarna att få springa och leka. Det är ju så med hundar att slipper de bara koppel så bråkar de sällan med andra utan löser rangordning och konflikter själva.

Idag har jag och Ronja varit på lektion 2 i vår hundmöteskurs. Det är jätteroligt och både hon och jag gör framsteg.

Även om det är en bra bit kvar innan vi kan möta hundar utan problem.

Även Max och Tommy har börjat kurs för att Max ska klara av främmande hundar bättre.

En viktig sak för att hundar ska klara av andra hundar är att de känner sig trygga hemma och kan koppla av.

Så nu tränar vi för fullt. Ingen hund får till exempel springa fram till dörren när någon ringer på. För att få möjlighet att träna ringer vi själva på när vi kommer hem. Ibland bara efter att ha slängt soporna.

Max och Ronja måste undra vad som flugit i husse och matte.

Milo undantas från alla övningar. Han struntar i det iallafall.

Nu i eftermiddag har vi varit på en konsert i kyrkan. Väldigt vackert och stämningsfullt.

Och Mello, naturligtvis missade vi inte premiären av Melodifestivalen. Som vanligt litet besviken och ingen låt som var jättebra.

Så det händer mycket bra. Livet är gott på många vis.

Mycket av min tid ägnas så klart också åt Helena. Jag läser mycket fakta kring suicid för att försöka förstå, jag diskuterar och pratar med andra. Både de som drabbats på nära håll och andra jag möter.

Med dem som känner Helena pratar jag om Helena. Saker hon gjorde och minnen av henne.

Allt detta är nödvändigt för sorgearbetet och för att komma igenom tunneln.

Ibland kan jag dock känna att det bildar ett filter mot  Helena.

Diskussionerna blir som ett sätt att intellektualisera det som hänt.

När jag förfasar mig över att så många tar sina liv blir det mer som att man förfasar sig över ett fenomen snarare än att det handlar om sorgen efter min egen dotter.

Så även om det är jobbigt så kan jag ibland välkomna de dagar och stunder när den djupa sorgen slår till.

För de kommer fortfarande, utan förvarning. Det är inte lika djupt eller lika länge som förut men de kommer och lär fortsätta med det hela livet.

Jag kan nånstans tycka det är vackert, för det för mig närmare Helena för en stund.

När det inte finns något mellan henne och mig -- och den enorma saknaden och kärleken till henne.

Du är så saknad, älskade "Stinta"

Igår var det åter dags för ett teaterbesök för mig.

Denna gång i Gävle och  balettföreställning Le Ballets Trocadero de Monaco.

Det var en enorm kontrast till "Vi som blev kvar" som jag såg i måndags. En stark, viktig pjäs med ett budskap.

Detta var en glittrande show med 15 dansare som blandade klassisk balett med humor.

Föreställningen turnerar med Riksteatern i hela Sverige de kommande månaderna och i programbladet står bland annat:

"En humoristisk kärleksförklaring till klassisk balett - med män i alla roller. Les Ballets Trockaderode Monte Carlo kommer till Sverige för första gången och bjuder på sin hyllade blandning av skicklighet och komedi. Alla är välkomna – från kännaren som har koll på ryska baletter till nybörjaren som önskar sig en maffig upplevelse! Manliga dansare som gör klassiska kvinnliga roller i tåspetsskor."

Resultatet är mycket lyckat och kvällen flög förbi.

Det gjorde inte kvällen sämre att vi åkte i gemensam buss från min arbetsplats och det blev enhelkväll med kollegorna.

Det känns lyxigt att ha fått uppleva två fina scenkonsupplevelser inom loppet av några dagar.

Både eftertanke och humor behövs.

Jag kan också ödmjukt berätta att bloggen slog rekord häromdagen i antal besökare.

Så tacksam att ni fortsätter följa mina funderingar och min väg in i det nya livet.