Selfies.

Alltså foton man tar  på sig själv och lägger upp på webben.

Gärna med mobilen så bilden blir förevigad och finns tillgänglig för övriga världen direkt.

Helena ägnade sig åt att ta selfies långt innan det var uppfunnet.

 Hon tog iallafall många kort på sig själv. Gärna med webkamera eller så med mobilen.

Om man var runt Helena fick man också vara beredd att ta kort på henne.

Mamma, ta ett kort på mig när jag dyker, ta ett kort när jag står här, ta ett kort när jag har den här "outfiten".

Och när jag väl stod där  med kameran: "Ta flera kort för säkerhets skull så vi har att välja på" och sen när man väl var klar:

"Gud vad du är dålig på att ta kort, det finns ju inga bra här"

Och sen kunde man iallafall få en ny chans och fota en stund till för att försöka få till något som iallafall gick att använda.

Om man sen bad henne att ta ett kort så knäppte  hon ETT blixtsnabbt med samma entusiasm som hos passpolisen.

"Titta, det blev ju jättebra" "Ta några fler på mig nu.

Om det inte var hundarna förstås, då var hon outtröttlig och kunde ta hundratals bilder.

Och nu är jag så klart väldigt tacksam över att Helena fotades så mycket, både av sig själv och andra.

Nu några av Helenas "selfies"

Ännu en vecka, jag är litet osäker på veckonumret och chansar litet.

Jag brukar tycka att den här årstiden är den bästa på hela året.

Dagarna blir allt längre, det blir allt varmare.

Alla långhelger påsk, Valborg, nationaldagen avlöser varandra.

Och hela sommarens semester finns inom räckhåll.

Förra året minns jag inte att jag överhuvudtaget reflekterade över värme och ljus på våren.

Jag jobbade kvartstid. Eller rättare sagt, jag tillbringade ett par timmar på jobbet varje dag. Men nån nytta tror jag inte jag gjorde.

Nu jobbar jag åter heltid och jag njuter av att dagarna blir längre.

Den här veckan har jag shoppat en hel del. Gått runt i affärer, kollat in.

Känns så skönt att njuta av såna banala saker.

Nu i helgen har jag varit på en trevlig jobbresa till Lycksele.

Vi åkte nattåg till meå i fredags, körde till Lycksele, dletog i möten, höll kurs, körde tillbaka till Umeå och tog nattåget hem.

Minst sagt intensivt men också väldigt roligt. Jag tycker det är så roligt att åka ut och träffa dem som jobbar ideellt inom Riksteatern.

Jag var en tur till kyrkogården i eftermiddags.

Det börjar bli så fint nu när det börjar granska.

Ibland när jag kommer dit kan jag inte låta bli att tänka på alla år vi har framför oss att göra den turen.

Svänga in med bilen, gå till platsen, plantera blommor och tända ljus.

När jag satte på radion på vägen därifrån spelades precis Jill Johnsson Kärleken är

"En ängel flög förbi

mot himmelen så fri

men hon lämnade sitt leende på vår jord.

Som en vind som värmer oss

som en himmels stjärnebloss

så vi kan betrakta livets skeende med en tro

Kärleken är"

Ibland känns det som man får en hälsning.

Myrorna har det brått så här års.

Helenas fjärilar

.... är titeln på en roman som Per Hagman skrev 2004.

Jag har inte läst den men boktiteln dyker ofta upp i mitt huvud när jag kliver innanför dörrarna hemma.

Mer om det senare.

I morse skulle Tommy lämna in sin motorcykel på service i Södertälje och jag hämtade honom där.

I bilen på väg hem började vi prata om en gång när Helena och Emilia skulle hämta oss vid tåget vid stationen som heter Södertälje Syd.

Jag vet inte hur väl ni känner till Södertälje.

Det är en knutpunkt där motorvägen delar sig mot Göteborg och Helsingborg.

Staden är omgiven av vatten och inte sällan är det broöppning i city.

Det går både fjärrtåg och pendeltåg dit. För säkerhets skull finns det två pendeltågslinjer; mot Stockholm och Gnesta.

Dessutom finns det två storindustrier i stan, Scania och Astra

Det är med andra ord ett oändligt antal vägfiler, broar, avfarter, järnvägsspår så för den ovane gällerdet att ha tungan rätt i mun när man kör där.

Helena och Emilia skulle så hämta oss en söndag eftermiddag.  Vi klev ut från stationen. När de inte var där ringde vi och fick lugnande besked att de snart skulle svänga av motorvägen. När de inte kommit efter 10 minuter ringde vi, då var de på motorvägen mot  Göteborg, en stund senare vid badhuset i andra delen av stan, sen var de vid Länna köpcenter och så vidare.

Vi försökte guida dem och frågade om de såg någon bro och fick svar att det var broar överallt.

Till slut, efter nån timme fick vi promenera till affären Granngården, för där hade Helena varit förut så dit hittade hon.

Och vi kom lyckligt och väl hem.

På en djupare nivå minns jag att Helena gärna hämtade oss när vi varit borta; vid stationen, i centrum, på jobbet och så vidare.

Inte sällan var ett eller båda hennes syskon med. Det var fullt med musik i bilen och vi pratade och skrattade och gnabbades.

Ofta hade de också planerat nåt vi skulle göra på kvällen. Filmkväll med godis, svänga förbi McDonalds på vägen hem.

Jag var alltid litet förväntansfull vad de hade hittat på.

Att komma hem ska vara en schlager, tänkte jag då.

Jag blir hämtad nu också, ibland av Daniel,  ibland är Emilia med.

Vi pratar och skrattar och ibland har vi planerat att göra något tillsámmans på kvällen.

Det är annorlunda än det var förut, litet vemodigt ibland, men det är fint nu också.

Att komma hem är en schlager !!!!

 
Södertälje, utsikt från Saltsjöbron

Södertälje syd

Jag har lärt mig att sorgearbete är olika faser.

Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

Chockfasen håller ofta i sig under några dagar. Reaktionsfasen några månader, bearbetning något år, nyorientering resten av livet.  Nyorientering är ju då man inrättar sig i det liv man ska leva enligt nya förutsättningar.

Faserna är såklart olika långa hos olika personer och också vilken sorg man drabbas av.

De går också in i varandra. Det är inte så att man blir "färdig" med en fas och sen går man in i nästa.

Ena dagen känner man sig full av energi för att nästa älta och gråta över sin förlust.

Men med tiden blir de bra dagarna fler och svackorna blir inte så djupa.

Min kurator har beskrivit sorgen som att man går på en gropig väg. I början är det många och djupa gropar som man ramlar ner i . Man tycker att man faller hela tiden.

 Ju längre sorgearbetet pågår så blir vägen slätare, groparna kommer med längre mellanrum och de är lättare att ta sig upp ifrån.

Den senaste veckan har jag känt mig stark, glad och harmonisk på ett sätt som jag inte varit nångång sen jag förlorade Helena.

Saknaden finns där naturligtvis och även känslan över hur onödigt och orättvist det är att det hände oss.

Men jag lever, vill fortsätta leva och jag har lust att leva.

Jag har varit Jämtland och hälsat på min mamma nu i helgen. Det har varit väldigt tungt att åka dit sen det hände. Till viss del beror det nog på att det var där jag växte upp. Det är jobbigt att återvända till sin barndom när man blivit tilltufsad av livet.

Främst är det nog ändå för att Helena valde att hälsa på sin mormor den sista veckan. Jag förknippar Jämtland så mycket med det som sen hände.

Det var liksom de sista bra dagarna för Helena, kanske ett sätt för henne att säga hejdå till sin älskade mormor. Jag vet att de spelade kort, åt tacos och hade det mysigt. Jag minns att jag var så glad och stolt över att Helena åkte dit.

Hur som helst. Den här gången kändes det helt ok att vara i Jämtland. För första gången kändes jag mig inte rastlös utan lugn och glad.

Det känns så bra att jag fick chansen att komma fram till det medan jag har min mamma kvar.

Och nu planerar jag att åka dit snart igen.

OK, jag erkänner.

Jag läser Hänt Extra. Inte bara hos frissan.

Jag PRENUMERERAR på tidningen.

Åtminstone av och till. När man läst ett antal nummer i rad känner man sig mättad och uppdaterad för ett tag.

Men jag tycker det är rätt avkopplande att sätta mig i fåtöljen och läsa det senaste i kändissvängen. Okomplicerat och enkelt.

Det här med att läsa Hänt Extra kopplar på sitt sätt till Helena.

När vi åkte och handlade tillsammans på Maxi så köpte vi gärna med oss en Hänt Extra hem som vi läste och kommenterade.

"Det är ju din och min grej liksom" som Helenas sade.

Julen 2012 fick jag en prenumeration i julklapp och påbörjades samma vecka som vi förlorade Helena.

När jag nu läser Hänt Extra slås jag av att det ofta är artiklar som handlar om kändisar som mår eller mått dåligt.

"Babben tänkte ta sitt liv" "Olof Skipper var nära att ta livet av sig", "Jasmine Kara tog tabletter för att dö" ----och så vidare.

Jag är kluven till den typen av skriverier. Jag tycker det är bra att det inte är tabu på samma sätt som tidigare.  Det skulle aldrig ha förekommit för några år sedan.

Samtidigt känns det inte alltid riktigt äkta . Mer som ett sätt att få rubriker.  Och det är hemskt för dem som verkligen vill göra skillnad genom att berätta.

Världshälsoorganisationen, WHO, har ett antal riktlinjer för hur medier bör rapportera om självmord. WHO visar också i mängder av rapporter att okunnig rapportering bidrar till.

Det är till exempel viktigt att undvika att göra sensationsjournalistik kring suicid. Man bör också sätta in det i ett större sammanhang och peka på problematiken kring suicid.

Man ska också undvika vinklingar som gör att man identifierar sig med den det handlar om.  Det är då bättre att fokusera på efterlevande.

Jag tycker nog att Hänt Extra balanserar väl mycket mot sensationsjournalistik och identifiering. Vilket i sig inte är konstigt eftersom de byggt hela sin verksamhet på det.

Men det är lika tokigt för det.

Det är den 12:e igen.

15 månader har gått.

Den här gången har jag inte tänkt mycket på det alls, att det åter är jämn månad sen den dagen.

Min första tanke kring dagens datum, den 12:e april, var att det är min brordotter Ankis födelsedag.

Och Emilias kompis Cecilias födelsedag.

Först senare  slog det mig att dagen ju har en annan innebörd.

Det känns på ett sätt skönt att laddningen kring datumet 12:e blir mindre.

Vi behöver det för att få kraft att hitta våra roller och fortsätta skapa ett bra liv för oss som finns kvar här.

Samtidigt är det sorgligt.

Det står alltmer klart att Helena tillhör det förflutna.

Hon finns med oss i tankar och minnen. Men hon är inte här.

Det var också tydligt häromdagen på hennes födelsedag. Det var hennes 23-årsdag men hon är bara 21. Hon kommer alltid att vara 21 år.

15 månader = 65 veckor = 455 dagar.

Så lång tid har vi vandrat i det nya livet.

Nu är Helenas deklaration inskickad. Hennes sista. Det blev inte så många deklarationer för Helena. Hon jobbade 21/2 år efter gymnasiet.
Och nu är sista inkomsten deklarerad. Lönen som kom 27 januari förra året som hon aldrig fick. Hon var orolig att det skulle bli ont om pengar i januari. Så kom en ganska bra slutlön. Jag minns att jag tänkte för en tusendels sekund att nu löser det sig när lönen var så bra.
I samband med årsskiftet har det kommit en del kontoutdrag från bank, inkomstuppgift och så vidare. Jag sparar allt som kommer. Tänker att nu är det kanske sista posten som kommer till Helena över huvud taget. Det mesta är numera adresserat till dödsboet.
Sen kommer ibland kataloger till henne fortfarande som är ställt till henne personligen. Jag bryr mig inte om att meddela avsändaren hur det är. Tänker att det upphör av sig självt.
Och i huvudet rangordnar jag posten. Reklam som kommer till henne personligen är "finare" än myndighetsbrev till dödsboet. Högst i rang står post ställd till henne personligen. Som kontrolluppgifter från Botkyrka kommun.

En märklig dag går mot sitt slut.

Inte en dålig dag direkt.

Men visst är det konstigt att fira en födelsedag när födelsedagsbarnet inte är med.

Det går inte att gratulera heller.

Jag har läst inläggen på Helenas Facebook idag. flera hoppas hon har en bra dag, var hon än är.

Och jag kan bara instämma, jag hoppas hon har det bra och äter så mycket tårta hon orkar.

Vi har ätit tårta vi med, precis som vi planerade. Vi har haft gäster och pratat och skrattat och fällt tårar.

Men vi sjöng inte och hurrade inte heller. Och ingen presentöppning blev det.

Vi har varit på kyrkogården och tänt ljus och marschaller. Vi har också planterat en massa påskliljor där så det är riktigt fint.

April kan vara varm som en sommardag, som den dagen när Helena föddes.

Eller som idag, regn, några få plusgrader och storm.

På sätt och vis var det skönt att det var uselt väder, det blev liksom en bättre inramning till dagen.