catchingup

Alla inlägg under februari 2015

Av Eva Wedberg - 22 februari 2015 19:51

   Jag har en känsla av att vi som drabbats av en stor sorg förväntas vara mer lagom än tidigare.

Lagom glad, lagom sällskaplig, lagom trevlig.

Inte förlora humöret, det kan tolkas som att man blivit mer labil. Om man brusar upp och blir arg är risken stor att man betraktas som en tickande bomb av sin omgivning. Som kan brisera vilken sekund som helst och skapa en olustig stämning. Och att man inte längre klarar motgångar utan bryter ihop och tappar humöret för minsta lilla..

Man får inte verka bitter eller missnöjd. Såna känslor kan bara komma utifrån att man upplevt en svår sorg. Man ska vara ödmjuk inför andra människor och deras liv. Om inte ”man kunde tro att hon skulle visa mer omsorg, har hon inte lärt sig något av det som hänt?”

Nej glad och trevlig ska man vara. Le och skratta så de runt omkring kan känna sig lugna.

Men inte för glad. Det kan verka desperat, hysteriskt. Folk kan tro att man balanserar på en skör tråd mellan skratt och gråt  och när som helst kan brista ut i högljudda snyftningar som gör att alla känner sig illa till mods.

Prata och vara sällskaplig. Men vara noga med att lyssna på andra. Man får inte framstå som självisk. ”Så många som ställt upp och fortfarande tänker du bara på dig själv.”

Uppmuntra när andra vill prata om problem.  Alltid ha tid. Komma ihåg det där lilla extra.

Alltid känna in de sociala koderna. Andra kanske kan missa hur man ska vara men för oss med den ”stora sorgen” är det mittfilen som gäller.

Inte vara omöjlig utan glatt tacka ja till bjudningar och ställa upp när det fattas en sekreterare i Samfällighetsföreningen.

Inte vara för sunkigt klädd men heller inte för uppklädd. Hel och ren. Och se till att hålla vikten, varken minska eller öka antalet kilon.

Å  andra sidan större självkänsla än nånsin. Det har inte längre samma betydelse vad andra tycker. Det kan ändå inte jämföras med det jag varit med om.. Jag har upplevt något av det svåraste som kan hända en människa och jag står här. Jag har klarat det. Jag behöver bara passa in när jag själv vill det. Ställa upp när det känns rätt för mig. Och försöka vara en så bra medmänniska jag kan.

Av Eva Wedberg - 8 februari 2015 18:31

Livet tuffar liksom på.

Obevekligt går dagarna och tiden. På gott och ont.

Det tar oss längre bort från tiden när det fruktansvärda hände. När Helena lämnade oss. Men det tar oss också längre från Helena. Det finns så mycket nu kring oss som hon inte får vara med om. Som hon inte är en del av.

Vardagliga saker som att Melodifestivalen börjat igen. Eller att vi är inne i typ säsong 20 av Greys anatomy. Hon får inte se hur det går för  McDreamy och alla hans fruar.

Både Starbucks och Kentucky Fried Chicken har kommit till Sverige. Det var alltid givet att ta en kaffe på Starbucks och äta friterade kycklingdelar på KFC när vi åkte utomlands. Vi längtade efter att de skulle komma till Sverige. Nu finns de här. Men Helena kan inte gå dit.

Starbucks kanske hade det godaste kaffet just för att vi var på semester. Men Helena missar allt annat också.

Huset i Tierp som vi älskar att vara i. Och som vi möblerat med möblerna från hennes lägenhet. Emilia som snart går ut nian och som sökt in på samma gymnasium som Helena. Alla födelsedagar, släktmiddagar. Bil, motorcykel, kläder, möbler. Allt sånt som byts ut och köps in – och Helena är inte med och tycker till.


När jag ser på kort på Helena börjar jag tycka att hon ser så ung ut. Hon är ju två år yngre än sina jämnåriga vänner. Plötsligt 33 år yngre än jag, trots att jag var 31 när jag födde henne. Hon är fyra år yngre än sin bror men det var bara drygt 1½ år emellan dem. Och hon är 6 år äldre än Emilia nu. Fastän hon var åtta när hon föddes

De som var något år yngre än Helena förut är äldre än hon. De har fyllt 22, snart 23.

Hon är evigt 21. Och yngre för varje dag. På samma gång.


Sorgen lever sitt eget liv och det är bara att hänga på och hantera den som det kommer. Det går aldrig att förutse fullt ut hur man ska reagera eller hur man ska känna vissa perioder. De senaste veckorna har saknaden åter varit mer påtaglig. Kanske för att vi är i tiden mellan hon lämnade oss och begravningen. På torsdag är det två år sedan vi begravde henne. För två år sedan hade vi fullt upp att hantera den enorma saknaden. Samtidigt som vi hade allt praktiskt med att hitta kista, kistdekoration, annonser och inte minst att förbereda för minnesstunden efteråt.  Jag har så många datum i huvudet från den perioden. Igår, den 7:e var sista gången vi såg henne. I kistan, finklädd och med de saker vi ville att hon skulle ha med sig. Så vacker med sitt rödbruna lena hår. Det var hon, men hon var inte där.

Jag förundras över att vissa datum för två år sedan var så viktiga och då jag minns allt vi gjorde, nu har blivit vardag och går förbi utan att göra nåt större väsen av sig. 7 februari var en sån dag 2013. 12 februari 2013 var i högsta grad en sån dag. Hur skulle det kunna vara något annat? Dagen vi begravde Helena. Nu två år senare kommer jag att jobba hela dagen. Jag åker antagligen till kyrkogården på kvällen.

Det är på något sätt så att med tiden blir det viktigare att minnas de positiva dagarna. Hennes födelsedag 8 april är till exempel mycket viktigare att uppmärksamma än 12 januari då hon lämnade oss.

Vi    kan förvisso aldrig komma ifrån sorgen att hon lämnade oss. Men framförallt kan vi aldrig förlora glädjen över att hon funnits. Om än alldeles, alldeles för kort tid.

Kentucky Fried Chicken. Edinburgh hösten 2010

 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards