Alla hjärtans dag.

En sån där dag som inte alls firades när jag var liten men som nu vuxit till att bli  nästan lika självklar som midsommar eller advent.

Eller litet uppmärksammade vi  också förutdagen, en av mina bröder är faktiskt döpt till Vallentin i mellannamn. Men det var mest för vi tyckte det var litet roligt att retas.

Precis som vi gratulerade mamma, som inte hade nån annan namnsdag, på Menlösa barns dag och tyckte det var jätteroligt

Jag är litet kluven inför dagen. Å ena sidan är det fint att visa uppskattning till någon man tycker om å andra sidan är det tungt för många som inte har någon att fira med utan känner sig mer ensamma än nånsin.

Vi har iallafall varit på graven och tänt marschaller och ett hjärtformat ljus.

Och gett varandra litet godis och blommor.

Jag vill också berätta om en bra kväll nu i veckan.

Jag engagerar mig sen en tid i föreningen Suicide Zero. Suicide Zero, som bildades i april 2013 vill jobba strategiskt för att minska antalet självmord.

Initiativtagare är bland andra Ludmilla Rosengren, läkare som själv förlorat sin dotter Linnea i suicid och Alfred Skogberg som är journalist och författare.

I tisdags hade vi årsstämma och nu är jag formellt vald kassör i föreningen.

Det känns jättebra att kunna göra något för Helena på det här sättet och ansvara för något jag faktiskt kan, ekonomi.

Kvällen avslutades med en föreläsning med Ludmilla och Camilla Henemark.

Ludmilla inledde med att berätta om fakta kring självmord.

Det går att förhindra självmord,  Den som går i självmordstankar är ofta ambivalent.  ”Jag vill inte dö, men orkar inte leva så här.”

Det är inte farligt att fråga en deprimerad människa om de går i självmordstankar, man väcker inte den björn som sover.

Nio av tio som försöker ta sitt liv lyckas inte och de är senare glada över att ha överlevt.

I Sverige minskar självmorden men självmordsförsöken ökar. Vilket ger en anledning till oro för framtiden då största riskfaktorn för ett självmord är att man tidigare försökt ta sitt liv.

Ludmilla avslutade sin föreläsning med att berätta om sin dotter Linnea, vad som hände ooch hur famlijen hittat kraft att leva vidare.

Efter pausen berättade Camilla Henemark om sina stora psykiska problem och de självmordstankar hon brottas med av och till.

Det var en väldigt fin men också tung kväll.

Det är hoppfullt att det går att förhindra självmord.

Samtidigt känner jag återigen frustrationen över att vi inte hade kunskapen och insikten så vi kunde hindra att vi förlorade Helena.

En fin Alla hjärtans dag-bukett

 

På Selmas gata

16 februari 2014 01:25

Jag har tänkt på dig när jag läst artiklarna i tidningen. Även om ingenting någonsin kan uppväga förlusten av Helena så är det fantastiskt att du nu arbetar för att förhindra att andra ska hamna i samma situation. Så viktigt och så starkt!

En släkting lämnade fru och tre små barn då han valde att ta sitt liv. Detta var på 80-talet och hans barn är sedan länge vuxna nu. Men länge länge var det hyschhysch om det i omgivningen, minns att det pratades om att det var en "olycka" och man fick inte nämna att det faktiskt var suicid. Antar att det var av någon slags omtanke om familjen, men om det är så tabu att ens prata om att någon kan må så dåligt så hur ska folk kunna ställa sig upp och berätta att tankarna finns inom dem?

http://selmasgata.blogspot.se

Eva Wedberg

16 februari 2014 21:11

Hej!
Jag håller med.
Första steget är att prata om psykisk ohälsa och göra det lika självklart som fysisk ohälsa.
Det är enda sättet att förändra och få ner de horribla suicidtalen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...