”Vad är det för en dag?

Är det en vanlig dag?

Nej det är ingen vanlig dag, för det är Helenas födelsedag.

Hurra! Hurra! Hurra!”

Hur  många födelsedagar har vi inte sjungit de raderna?

Stått vid sängen, med frukostbricka och paket och sjungit för full hals.

De första åren jättespännande och kul , tonårsfödelsedagarna litet pinsamt och irriterande för födelsedagsbarnet. Och sen jätteviktigt för det vuxna barnet för det är så vi alltid har gjort.

Rent praktiskt kanske inte med frukostbricka längre men ändå nångång under födelsedagen stämmer vi upp i sången.

Så gör vi än  när våra andra barn när de fyller år.

Inspirerade av filmen Lotta på Bråkmakargatan, där pappan spelad av Claes Malmberg sjöng för sin Lotta.

Idag är ingen vanlig dag, för det är Helenas födelsedag.

Idag är det 25 år sedan hon föddes. Fyller hon 25? Nja, jag vet inte.

Hon levde knappt 22 år här hos oss, det var den tid vi fick tillsammans. Äldre än så kommer hon aldrig att bli. Samtidigt finns hon fortfarande med oss. Hon finns i våra tankar, i våra samtal, i våra minnen. Hon fortsätter påverka vårt liv. Mycket av det vi gör och hur vi lever är påverkat av förlusten, minnet och saknaden efter Helena.

När jag fyllde 25 fick jag en symaskin av mina föräldrar, en symbol för att jag var vuxen på riktigt.

Ett kvarts sekel, halvjämnt, halvfemtio.

På ett sätt kan man säga att Helena fyller 25. Men hon är för alltid också 21, nästan 22.

Det blir ingen vuxenpresent idag till Helena, kalaset blir nog också litet tunt.

Men tonerna till ”Vad är det för en dag…” klingade i huvudet redan när jag vaknade imorse.

Det är ingen vanlig dag, det är för alltid Helenas födelsedag.

När jag läste DN imorse så såg jag att det faktiskt också är Claes Malmberg födelsedag idag.