Nu förbereder miljoner svenskar sig för en av de mest traditionsbundna högtiderna vi har: midsommar.

Alla vet vi hur en riktig midsommar ska firas. Med massor av folk, dans, skärgård, sill och jordgubbar.

Men om man inte har en egen skärgårdsö som gått i arv i generationer och 40 släktingar och vänner att fira med? Ingen grusväg som leder till festplatsen och inte ett dragspel så långt ögat når?

Solen skiner inte och  den vita klänningen passar inte.

Det finns inte en björk i närheten så man kan varken fixa en midsommarstång eller löva en loge.

Ingen blomsteräng i närheten så det blir ingen blomsterkrans i håret. Det där med sju sorters blommor under kudden är bara att glömma och därmed är man lika ovetande som innan om vem den eventuella tillkommande äkta hälften kan vara.

Det kanske är så att det enda man har tillgång till som påminner om midsommar är den inlagda sill och nubbe. Sillen har man köpt på extrapris på ICA inför helgen och nubben kommer från den 75-centilieters flaskan Renat som man  ändå tänkt köpa. Som ju är en fiffig sak för på dagen fungerar den som nubbe och senare så kan man blanda ut den med cola och kalla den för grogg istället.

Man kanske inte har nån yta att vara ute på överhuvudtaget. Och hur man än jobbar på så lyckas man i bästa fall skrapa ihop en handfull personer att fira med.

Och även om man har de 40 vännerna och skärgårdsön  och allt det andra så kan man inombords känna sig som den mest ensamma människan i världen.

Fråga oss själva varför det är så viktigt att fira, om det nu är det. Är det i själva verket så att huvudsyftet är att kunna lägga upp några bilder på Instagram och att ha något att skryta med i fikarummet på måndag? Känna att man visserligen inte haft nån lyckad helg men kollegan verkar ha haft det ännu tristare.

Låt oss hjälpas åt att släppa på förväntningarna och framför allt ytan.

Värdet ligger inte i hur många man samlas eller hur många ”likes” man får på Instagram. Alla vet det men ändå strävar vi efter att slå rekordet.

Det finns inga regler för hur man firar midsommar. Eller jul, eller semester eller nåt annat.

Det är ett känt faktum att självmordstalen ökar precis efter storhelgerna. Den dag på året då flest personer tar sitt liv är midsommardagen. Det borde inte vara så. Naturen är som vackrast, ljuset når oss i stort sett dygnet runt.

Ändå är det så. Vi bör fråga oss vad vi ska göra åt det.

Häromveckan i fikarummet kom vi att prata om sommarplaner i allmänhet och midsommarplaner i synnerhet. En modig kollega uttryckte då något i stil med: ”Usch, nu är det snart midsommar. Jag får alltid sån ångest då över allt jag borde”  Det visade sig  att ingen av oss egentligen tycker det är särskilt härligt utan mest en massa krav.

Det är den ljusaste tiden på året och naturen är som vackrast. Kan vi inte bara försöka glädjas åt  det och hoppa över det andra?

Midsommaren 2009. Lövad altan men väldigt kallt. 

Idag, den 3 juni, är det 5 år sedan Helena tog studenten.

På ett sätt känns den här dagen tyngre än både födelsedag och årsdag.

Jag ser på bilderna bilderna som vi tog den 3 juni 2010. En glad förväntansfull tjej, full av framtidstro. Hela våren hade handlat om och lett fram till den här dagen. Studentfester, mössa, leta klänningar, köpa skor med HÖGA klackar.

Hon hade engagerat sig i vilka som skulle bjudas på hennes fest och vilken mat vi skulle äta.

Hon hade fått jobb i hemtjänsten och såg fram emot att jobba där.

Inget, absolut inget tydde på annat än att hon hade hela livet framför sig och att hon såg fram emot det stora äventyret.

Idag känner jag en stor sorg och ett vemod. Och jag frågar mig när det förändades för henne.

Men jag är ändå glad att hon fick sin studentdag. Och jag är glad att vi fick uppleva den dagen med henne.