Sitter på tåget, på väg hem från Östersund. Jag har varit uppe och hälsat på min snart 92-åriga mamma.
Mamma har alltid varit en klippa . Outtröttlig, generös och med ständigt nya projekt på gång. Hon har förvärvsarbetat så länge jag kan minnas, vilket var relativt ovanligt. för gifta kvinnor i den generationen. Hon har samtidigt varit en riktig bullmamma sim bakat och lagat mat och pysslat. Framförallt har hon varit ett nav i vår stora släkt. Jag har tidigare berättat om att Helena tyckte väldigt mycket om sin mormor och att hon hälsade på henne sista veckan i livet.
Mamma är inte längre riktigt den hon varit . En tilltagande demens gör att hon har svårt att orientera sig i både tid och rum och hon har numera sitt hem på ett äldreboende där hon får bra omvårdnad.
Mamma vet inte att Helena inte lever. Vi grubblade länge hur vi skulle göra, om hon skulle få veta. Vi, eller i första hand jag,  tog dock beslutet att inget säga. Vi tänkte att hon antagligen skulle bli förkrossad , snabbt glömma bort vi sagt men vara väldigt orolig och olycklig över något hon inte riktigt visste vad det var.
Jag har haft dåligt samvete många gånger för att mamma hålls utanför. Känt mig både som dålig mamma som inte kunde rädda Helena och dålig dotter som inte säger sanningen till mamma.

Idag är jag ganska övertygad om att vi gjorde rätt. Åtminstone om man ser till mammas livskvalitet de här åren. Mamma har inte frågat efter Helena en enda gång eller reagerat på att hon inte hört av sig. Och hade hon frågat, då hade vi berättat. Hon är, som man säger, lyckligt ovetande. Men är det rätt mot henne? Att hållas utanför en sådan sak.

 Jag har ofta    längtat efter att krypa ner hos mamma och få tröst, men det går inte nu.

Samvetet har gnagt men vi höll tyst av omsorg om mamma.
Jag fick ett väldigt fint mail av en ung tjej för ett tag sedan. Hon är jämnårig
med Helena. Hon hade läst min blogg och tyckte sug känna igen väldigt mycket av Helena i sig och även känna igen den relation jag beskriver att jag och Helena hade. Sen skrev hon att även om de har en så nära relation så berättar hon inte allt för sin mamma. Visa saker håller hon tyst om för att skydda . Hon vill inte lägga allt på sin mamma utan vill ordna upp själv.
Och kanske var det så för  Helena med.  Hon ville inte tynga andra med sina bekymmer utan höll tyst av omsorg. Precis som jag nu gjort med min egen mamma, Helenas mormor .
Vi har burit bördor själva för vi vill inte tynga andra. Vi trodde vi kunde hantera dem. Helena insåg inte när det blev henne övermäktigt, när hon hade behövt dela med sig.
Jag tycker jag tog ett rationellt beslut när jag valde att inte berätta för mamma och jag tycker jag kan hantera det. Jag vet inte om Helenas skäl var att skydda och/eller om hon inte kände tillräckligt förtroende.
Eller så är det ingen större skillnad. Vi håller tyst on det som tynger för vi tror inte, oavsett skäl att omgivningen kan hantera det.Vi kan dock aldrig veta hur andra reagerar och hur de tänker.

Jag vet inte vad som är rätt. Den mamma jag alltid känt finns inte riktigt längre men är det skäl nog att hålla henne utanför? Kanske hade det varit bättre om jag vågat förlita mig på att mamma kunde ta emot vetskapen om att Helena inte lever. På samma sätt som jag önskar att Helena förlitat sig  på mig och att jag kunde hantera de mörka tankar hon bar på.

Och att jag fått chansen att ge henne tröst.

Jag är mamma till tre barn; Daniel, Helena och Emilia. De föddes i den ordningen. Först Daniel och 19 månader senare kom Helena. Sen dröjde det nästan 8 år till innan Emilia gjorde entré.

Man kan nästan säga att vi haft två kullar. Det var en lång period när vi hade Daniel och Helena. Fina småbarnsår när vi åkte till Astrid Lindgrens värld och till Liseberg. Vi skjutsade till alla möjliga aktiviteter innebandy, gitarr, orientering och för Helenas del först och främst stallet.

När Emilia kom hade vi både småbarnsår och storbarnsår och tonårsår samtidigt. Fina år det också naturligtvis.

Helena hade längtat efter en lillasyster länge. Det var det hon önskade sig mest i världen.

När vi berättade för henne att det skulle komma ett syskon så var hon så lycklig så hon sov inte på hela den natten.

Inom familjen visste vi  tidigt att det var en syster som var på väg. Men eftersom man alltid är litet orolig för hur det ska gå (redan då, lång innan barnen föds börjar man oroa sig för dem)så bad vi Daniel och Helena att hålla tyst. Daniel som var nästan 10 var måttligt intresserad av hela grejen med en syster till så för honom var det inga problem att vara tyst. Men Helena var som sagt helt till sig. Hon pratade mycket om syskonet som skulle komma. Och folk i vår omgivning försökte få henne att berätta. Och det var inte lätt att hålla emot. En gång hade nån frågat om det var en bror eller syster och Helena svarade:” Det är en familjehemlighet—men hon ska heta Linnea”

Nu blev det inte Linnea utan Emilia hon fick heta. Och Helena älskade henne från första stund. Hon bar på henne, bytte blöjor, gullade med henne och körde henne i vagnen. Hon ville vara med Emilia hela tiden. Och känslorna var besvarade. Emilia var inte gammal när hon log mot Helena första gången och blicken följde alltid var storasyster var.

Så fortsatte det genom åren. Trots åldersskillnaden tillbringade de massor av tid tillsammans. De satt i Helenas rum och Helena lärde ut hur man sminkar sig eller spelade upp låtar som hon tyckte var bra. När Helena så småningom fick körkort åkte de på bilturer och när hon  skaffade lägenhet sov Emilia ofta över.

Även i de mest jobbiga tonåren när Helena avskydde allt och alla under en period så tog hon alltid hand om Emilia.

När Emilia blev tonåring och behövde tonårsstöd var det Helena hon vände sig till och man sade ibland att Emilia hade två mammor.

Helena kunde också ha synpunkter på kompisar Emilia umgicks med vilket sårade Emilia. Det hände att jag sade åt  Helena att backa litet så Emilia fick möjlighet att utvecklas på sitt sätt.

Samtidigt peppade Helena ofta Emilia och sade att hon var bra och att hon skulle tycka om sig själv.

Som personer var de inte särskilt lika. Helena var rastlös och ville alltid det skulle hända något. Emilia är mer lugn och eftertänksam. Emilia växte fort och var nästan en decimeter längre än Helena. Emilia gav sin åtta år äldre syster smeknamnet ”Shorty”

När Helena lämnade oss var det många som undrade hur hon kunde lämna oss alla. Kanske mest av allt undrade man hur hon kunde lämna Emilia.  

Om en månad fyller Emilia 16. Det har minsann inte varit lätt för henne att mista sin syster.  Det är fruktansvärt att drabbas av en så stor sorg när man är så ung. Men jag hoppas hon alltid bär med sig det de hade tillsammans Att hon ska känna att nånstans finns Helena med henne.

Jag hoppas också att hon ska komma ihåg att tycka om sig själv och att hon är bra. Precis som Helena brukade säga.

Psst. Emilia har gjort den nya headern till bloggen.                   

Älskade vännen!

Så har det gått två år. En evighet och en sekund på samma gång.

Vi är plötsligt inne på tredje året utan dig. Det är så länge. Snart har du varit ifrån oss lika länge som du levde efter studenten. Samtidigt kan jag när som helst höra din röst eller se det där lilla ärret efter piercingen på ögonbrynet.

Jag är förundrad över att livet fungerar någorlunda utan dig.  På ett sätt är det som att den verkliga minnesdagen vari lördags. Det var en lördag du lämnade oss och det kändes nästan närmare. Det var kanske symboliskt att årsdagen nu inföll på en måndag. Sakta går vi mot en vardag, en nyorientering i livet.

Jag har jobbat idag och sen varit på föräldramöte i skolan.

Kanske tycker du att jag borde varit hemma och inte gjort annat än tänt ljus och tänkt på dig. Helst hade jag velat  det men det fungerade inte riktigt så detta år. Men tvivla inte på attdu har varit med mig hela tiden. Jag har tittat på klockan hundratals gånger. Tänkt på vad jag gjorde för två år sedan. Tre klockslag är extra tydliga. 14:00, då pratades vi vid sista gången. 16.45 så lämnade du oss. 20:15 då kom poliserna hem till oss och berättade att du lämnat oss.

Jag har tänkt så mycket på hur du tillbringade din sista dag, ensam och förtvivlad. När vi kom till lägenheten nån dag efteråt hittade vi min gamla täckjacka i soffan. Det såg som att du suttit där och haft den på dig för att värma dig. Helena, jag skulle ha varit där och hållit om dig, inte min gamla jacka.

Du är så saknad gumman. I vardag och fest hade vi behövt dig här.  Livet är tristare utan dig, så kommer det alltid att vara.

Vi klarar oss, sakta hittar vi det nya livet utan dig.

Men du Helena missar så mycket. Du skulle snart fylla 24 om du varit kvar här. Kanske hade du gått på lärarlinjen som du funderade på eller så hade du jobbat. Du kan inte göra det nu.

Säkert hade du varit på flera utlandssemestrar under de här två åren.Tänk på alla goda hotellfrukostar och spännande drinkar du missat. För att inte tala om båtutflykterna som vi alltid följde med på och lovade att avstå nästa gång.

Vi är bjudna på 50-årsfest hela familjen om nån månad. Du hade älskat att vara med på den.

De har spelat in ett gäng nya Beck-filmer. Jag har sett den första, rum 302 och den var riktigt bra. Grannen, Beck, dottern, Gunvald; alla är med. Men Gunvald börjar bli litet trött och rund om magen.

Det kommer nya heta skådisar, nya låtar, nya serier, nya filmer hela tiden och du missar alla.

Du är inte här på födelsedagar, jular, hundpromenader, avslutningar. Du missar det.

Jag vet att du hade det jobbigare än nån kunde ana och jag är inte arg över att du lämnade oss. Jag är bara så ledsen över allt du missar. Och över allt vi missar med dig.

Ta hand om dig älskade barn. Du är så saknad , nu och alltid.

Kram/mamma.

Kamelridning i Tunisien 2010  

   Jag har plockat ner julsakerna. Allt som plockades fram och pyntades med har hamnat i lådor i förrådet till nästa jul. Det röda och gröna har ersatts av vitt och pastell. Nu blir dagarna längre och det gäller att släppa in ljuset.

Jag plockade undan julsaker den 12 januari 2013 också, från julen 2012. Jag gick här i huset även då och lade julgransbelysning och kulor på sin plats. Litet vemodig över att julen var över, men förväntansfull över att vi gick mot ljusare tider.  Jag anade inte då att det var de sista timmarna när livet var som det skulle. Dagarna blev längre men vi gick inte en ljus vår till mötes.

Det var en helt vanlig dag som man brukar säga. Det började som det men innan kvällen kom hade livet förändrats för alltid. Tänk om jag anat. Då  hade jag naturligtvis gjort vad jag kunnat för att förhindra det som skedde. Om jag anat att den var de sista timmarna av det gamla livet. Kanske hade jag varit mer tacksam över det jag hade och inte känt mig så irriterad. För jag var irriterad den dagen. Jag var stressad över att jag skulle ha så mycket att göra på jobbet närmaste tiden och jag var irriterad över att Helena inte hämtade sina hundar. Tänk om jag anat.

Jag var inte tillbaka på jobbet förrän långt senare. Jag blev sjukskriven i flera månader och det visade sig att de klarade sig alldeles utmärkt utan mig. Så det fanns ingen anledning att stressa upp sig över det, jag var inte så oumbärlig som jag trott. Och att Helena inte hämtade sina hundar var ju ingenting, saknade helt betydelse i det stora hela. Jag förstår inte hur jag kunde se det som ett problem då. Men det är väl så vi fungerar, vi hittar alltid nåt som vi kan se som problem.

Småsaker man retar sig på och missar de stora frågorna.

Tänk om jag anat. Hon kämpade bokstavligen för sitt liv men jag förstod inte det. Jag irriterade mig på hundarna.

Det som inte fick hända, inte kunde hända, det hände ändå. Hon lämnade mig och alla andra. Det var så självklart för mig att hon skulle finnas i min närhet nu och för all framtid. Vi såg ju på världen tillsammans. Reflekterade och diskuterade det som hände runt omkring.  Men den dagen kom ”runt omkring” hem till oss. Det som bara kunde hända andra litet längre bort; det hände oss. Och jag hade inte längre Helena att diskutera med.

Kroppsminnen är märkligt. Idag när jag plockade med julsakerna så kände jag hur jag utan att styra det ställde in mig på att möta katastrof. Jag kände mig stel, andades mer flämtande och hade en oroskänsla i magen. Även om jag inte anade katastrofen den gången för två år sedan så ställde min kropp in sig på det idag.

Att gå runt i hela huset och plocka ner julsaker, damma och byta dukar innebär också att fotografier lyfts och sätts tillbaka. Fotografier på alla barnen, i alla åldrar. Nyfödda, semestrar, resor, studenten, med kusiner. Jag såg korten på Helena och det blev så tydligt att hon finns för mig i alla åldrar och jag saknar alla.  Jag känner en stor tacksamhet över de barn jag har och tacksamhet över de år jag fick med Helena och samtidigt en enorm saknad efter henne.

Det var den 12 januari 2013 hon lämnade oss. Imorgon har det gått två år.

Vad är rätt när det gäller sorg? Vad är fel? Finns det överhuvudtaget rätt och fel?

Det finns det naturligtvis inte. Var och en sörjer på sitt sätt. Däremot är det viktigt att gå igenom sorgen. Man kan inte komma undan. Det gäller oavsett vilken sorg man bär på. Det innebär ofta en sorg att förlora jobb, gå igenom skilsmässa, inte få det man drömt om. Här skriver jag dock i första hand om att förlora en närstående.

Man måste ge sig tiden och våga gå in i det jobbiga. Det går inte att resa ifrån eller stressa förbi sin förlust. Om man försöker göra det så kommer det förr eller senare kapp i andra sammanhang längre fram. ’För att man ska kunna bli en hel människa igen så måste man sörja. Jag brukar ibland säga att jag inte vill att sorgen ska begränsa mig. Jag försöker att inte undvika det som känns extra jobbigt utan utsätter mig för det istället. Jag har besökt platser som varit jobbiga, där sorgen känns som mest. Jag har pratat och pratar ofta om det som hänt. Och jag har vältrat mig i skuldkänslor och självförebråelser och jag har satt ord på de jobbigaste tankarna.

Jag tror det är absolut nödvändigt att tillåta känslorna som kommer. Att gråta och vara ledsen, känna saknaden som river. Det är också tillåtet att vara arg, skitförbannad. Arg på  den man mist; att de inte kämpade inte tog emot hjälp. Eller helt enkelt arg för att personen inte finns kvar hos oss.

 Man får också vara arg på ödet, att detta händer just mig.

När jag var nydrabbad (ett ord jag lärt mig under min sorgeprocess) så var det många som fick höra mig beklaga mig över att det var så orättvist eftersom jag ”minsann betalar skatt och inte slänger papper på marken” .

Med litet perspektiv på den tiden kan jag inte låta bli att le åt den ganska fåniga formuleringen. En skräpfri natur eller skatteintäkter till staten har ju inget att göra med att Helena inte orkade leva. Men det jag försökte sätta ord på var ju den existentiella orättvisan jag tyckte mig uppleva. Jag ansåg helt enkelt att det borde finnas regler som anger att om man försöker göra sitt bästa för sina barn ger dem kärlek och finns där för dem; då ska man inte kunna förlora dem. Jag vet att det är oerhört naivt och att det inte alls fungerar så – men ändå.

Det finns ingen mall för sorg. Och den måste få ta sin tid.  Har man aldrig upplevt svår sorg  eller står bredvid och ser någon som sörjer djupt kan  man tycka att personen ska komma tillbaka till det vanliga livet så fort som möjligt. Lämna sorgen bakom sig.

Vi är nog många sörjande som upplevt omgivningens kommentarer och antydningar om att de tycker man borde ha sörjt klart nu. Man sörjer aldrig klart. Däremot får sorgen mindre plats med tiden. Vi är skapta att klara den svåraste förlust och så småningom börjar de flesta av oss att se framåt och glädja sig åt livet. Det går inte att leva nedtyngd av sorgen för resten av livet. Det är ett arbete vi måste igenom och sen så småningom blir det en del av livet.
Man förändras för alltid när man drabbas av en stor sorg. Liksom man gör av alla kriser. När man förlorar någon närstående så får hela världsbilen en törn. Hur kunde det här hända mig?

Man får en annan syn på saker. Hur man hanterar det och gör med det på sikt är upp till var och en.

Man kanske försöker bli en bättre person, kanske byter jobb. Eller så vill man leva vidare som förut, försöka få en vardag liknande den som var innan.

Det finns ingen tävlan i att bli den bästa människan eller göra den största förändringen i livet. Man är inte bättre eller sämre, oavsett hur man väljer att leva sitt fortsatta liv. Det gäller helt enkelt att hitta sätt att hantera det liv man har.

En bild från Helenas "charmiga" punktid.