catchingup

Alla inlägg under september 2014

Av Eva Wedberg - 28 september 2014 20:45

Nu är sommarblommorna på graven utbytta mot ljung.

Däremot lät vi de flesta små figurerna; hjärtan, ugglor, stenar, tårta med med vara  kvar. Det får vara kvar åtminstone tills vi sätter dit ljuslyktorna litet längre fram. När vi gör vinter.

Det känns ganska bra att "göra höst" däruppe.

Samtidigt är det också tröstlöst när man tänker på alla år vi har framför oss när vi ska göra iordning för hösten, för våren, för sommaren. Lyktor som ska sättas dit och tas bort. Emellanåt kommer vi att få köpa nya.

Jag har en låda i förrådet där jag sparar alla saker som prytt graven nångång. Det är både det vi har tagit dit men också sånt som kommer från andra. Det kommer nog att blir en ganska full låda med tiden. Egentligen tokigt att spara dessa saker men det känns fel och respektlöst på nåt sätt att slänga också.

Ska jag vara ärlig är det mest Tommy som sköter graven. Jag sätter dit något ibland men han är den som är duktig på att få det fint där. Han har bra tankar om vad som passar och hur man sköter det och när det till sist är dags att kasta.

Jag åker till graven nångång varje vecka. Inte så ofta som jag trodde det skulle bli. Det har helt enkelt uppkommit andra sätt och ritualer att minnas Helena. Jag fixar ofta med skänken där vi har foton och minnessaker eller åker förbi platser jag förknippar med henne. Framför allt engagerar jag mig frågor kring psykisk ohälsa och suicid. Det är också sätt för mig att minnas Helena.

Men graven är ändå den "officiella"minnesplatsen. Den som ska bestå och dit alla kan komma när de vill. Och dit åker jag alltså minst en gång varje vecka. Det finns fina strövområden runt kyrkogården så jag har ofta med en eller fler hundar och tar en långpromenad i omgivningarna. Det brukar kännas bra, som att jag hälsar på Helena litet längre.

När jag är vid Lilla Dalen som platsen heter så spelar det ingen roll var på kyrkogåden jag befinner mig. Jag vet alltid åt vilket håll Helenas grav ligger. Det är som en inbyggd kompass som alltid pekar åt det hållet.

Gravstenarna omgärdas av en låg häck. Först ser man inte stenen för häcken skymmer. När man kommer närmare ser man det översta på stenen men inte förrän man är nära ser man hela.

VARJE gång jag kommer gående, innan stenen dyker upp bakom häcken, så håller jag tummarna för att stenen inte ska vara där. Några bråkdels sekunder lyckas jag nästan lura hjärnan att det värsta inte hänt och att Helenas grav inte ens existerar. Jag vill det så gärna så ofta håller jag tummarna att stenen inte ska vara på sin plats.

Men naturligtvis finns den där.

Det har hänt, Helena har sin grav på Lilla Dalen och vi kommer att se årstiderna komma och gå där så långe vi själva lever.

Graven höstfixad

 

Hundarna fick sig ett höstdopp också

 



Av Eva Wedberg - 24 september 2014 10:34

Jag hade en jättebra kväll på Febe häromkvällen. Varmt och välkomnande och goda samtal kring min föreläsning.
Jag har träffat många fina människor sen jag förlorade Helena. Flera har jag kommit i kontakt med via min blogg eller Facebook. Trots att jag aldrig ens pratat med dem/er så känns det som vi är nära vänner.
Jag slås av vilken gemenskap som finns mellan oss som förlorat någon nära. Den finns mellan oss som mist i Suicid och den finns mellan oss som förlorat barn. Den finns naturligtvis också i andra sammanhang när livet slår till; sjukdomar, andra förluster. Vi har alla varit med om det i det större men kanske inte så personliga planet när det händer något i världen som berör oss. Estonia, tsunamin, 11 september för att nämna några.
I det här inlägget väljer jag att i första hand skriva om förlusten av barn.
När jag möter en annan person som förlorat ett barn spelar det ingen roll vilken ålder barnet hade eller orsaken till förlusten.
Det spelar heller ingen roll vem jag eller den andra är. Vilket yrke eller bakgrund vi har. Man eller kvinna är oväsentligt.
Det enda som finns är en samhörighet i att vi delar det svåraste som finns. Vi möts i det svåra och finner kraft i det.
Jag kan känna att det finns ett lugn och harmoni kring dessa möten som jag önskar skulle uppstå även i andra sammanhang.
Hur ofta är det så? Funderar vi inte alltför ofta vilka vi är, hur vi verkar i den andres ögon. vi vill gärna framstå som både roliga och intelligenta och se så bra ut som möjligt. Och vi har en massa förutfattade meningar om andra.
När tragedin är ett faktum släpper vi på fördomarna och det är då vi möts på riktigt.
Det borde vara på samma sätt i alla situationer och det ska inte behöva inträffa katastrofer innan vi inser det.

En fin blomma och en Febelykta.

Av Eva Wedberg - 21 september 2014 15:36

   Jag fick frågan av en vän varför jag skriver färre inlägg i bloggen nu.

Jag vet inte om det är så. Eller jo, det är färre än i början när jag i princip bloggade varje dag. Ibland flera gånger per dag.

Nu blir det ungefär 2-3 gånger/vecka. När jag skriver vill jag att det ska bli så bra som möjligt. Att jag skriver om något som ligger mig varmt om hjärtat. Inte bara för att det är dags för ett inlägg.

Det är också så att tiden inte räcker till på samma sätt.

Kanske låter det hemskt. Innebär det att jag inte har tid för Helena? Att hon förpassas längre bak i medvetandet?

SJÄLVKLART INTE!

Hon finns med hela tiden. Men allt uttrycks inte i bloggen på samma sätt. Kanske känner jag också att vissa delar har jag redan skrivit om flera gånger redan.

Hursomhelst. Nu har vi köpt vårt kära hus i Månkarbo. Det känns så rätt för oss. Under de två dygn vi ägt det har vi stortrivts där.

Samtidigt en sorg att Helena inte får vara med. Hon var så ivrig att följa med och leta hus. Hon engagerade sig jättemycket och hade synpunkter på än det ena än det andra.

Men visst är hon med även här. Jag skrev tidigare om hennes möbler som vi tagit dit. Även hennes husgeråd, micro, tavlor, golvlampor med mera med mera finns nu i huset.

Det var till och med så att vissa saker valde vi att inte sätta upp. De var alltför personliga och förknippade med henne. Vi vill heller inte att huset ska bli ett minnesmärke över Helena där allt förknippas med henne.

Vi valde till exempel att inte ställa in hennes studentpresenter i vitrinskåpet. Eller glasen som hon köpte när hon var på semesterresor.

Vi diskuterar om vi ska ta dit hennes filmer som nu står i kartonger i förrådet. Om vi nångång ska ha tid att se dem är det under ledighet i fritidshus. Men vi får se.

Sen finns också saker från hennes lägenhet som är ännu en nivå personligare och som jag aldrig ens skulle överväga att visa bilder på. Hennes gamla telefoner och plånböcker till exempel. Hon var en riktig samlare som sparade det mesta.  Det gör att det också blir svårare att göra sig av med. Om hon varit en person som struntade i saker hade det varit en annan sak. Vi har också en låda med lönespecar och gamla räkningar som vi inte förmått slänga.

Bland mycket annat. En dag ska vi ta ställning till allting men det känns inte som att det är någon brådska.


Jag bloggar kanske inte riktigt lika frekvent som tidigare men mitt engagemang kring psykisk ohälsa och självmord är minst lika stort som tidigare.

Jag försöker hela tiden öka min kompetens i ämnet. Intressant men bitvis jobbigt.

Idag sitter jag och förbereder en föreläsning som jag ska hålla på Febe i Kista imorgon. Det känns jättebra att jag får möjlighet att dela med mig av mina erfarenheter där.

Suicide Zeros verksamhet blir alltmer omfattande och föreningen representeras ofta i nyhetsprogram och i tidningar.

Vi har nu 90-konto och intäkterna ökar stadigt, inte minst tack vare de fina pärlarmbanden som lanserades för några veckor sedan.

Igår var Mattias Sunneborn en av delagarna på Fångarna på fortet. Hans lag vann och de beslutade att skänka vinstsumman, 30 000 kr till Suicide Zero. Fantastiskt!! Starkast var dock att höra  honom säga att anledningen till att man ville skänka pengarna till Suicide Zero var att alla i laget var drabbade av självmord. 

Vilken befrielse det måste vara för honom att kunna säga det på det sättet och kanske att det äntligen börja hända något med tabut kring suicid.


Några äldre bilder på Helena

 

 


Av Eva Wedberg - 15 september 2014 21:26

   Helgen har till stor del handlat om valet. Ja, hela den senaste månaden har till stor del upptagits av valet. Debatter i tidningar, SVT, TV4, webbTV och radio.

Det är många viktiga frågor som har debatterats. Dock har jag inte en enda gång hört någon prata om psykisk ohälsa eller suicid. Man vill visserligen satsa på skola och vård. Man kan hoppas att det då för skolan innebär fler kuratorer, satsning på lärare och livskunskap på schemat. För vården hoppas jag på en satsning på den eftersatta psykvården och på suicidpreventiv forskning.

I det privata livet ser vi fram emot att få tillträde till fritidshuset vi köpt. Vi har börjat packa en del som ska tas med här hemifrån. Bland det som ska med finns större delen av Helenas bohag. Hennes möbler och kartonger med husgeråd har fyllt vårt garage sedan förra våren. Vi har sparat mycket av det just för att kunna ta med till huset vi letade efter. Att börja riva i kartongerna med hennes filmer, porslin och sänglinne var mycket tuffare än jag var beredd på.

Jag hade inte funderat så mycket på det innan vi började. Men när vi gick igenom allt, när vi lyfte ut hennes soffa och säng och vitrinskåpet som hon var så stolt när hon köpte och allt det andra. Då kändes det som att riva bort skorpan på ett sår. En del av mig  kastades tillbaka till maj förra året då allt stuvades in i garaget. Chocken och sorgen vi kände så och det smärtsamma i att ha lämnat hennes lägenhet bakom oss.

Det finns något så rörande och sorgligt att gå igenom det som var en stor del av hennes hem. Det fanns såna förväntningar när hon köpte dem. Sån stark tro på framtiden.

Samtidigt känns det rätt att det kommer till användning. Mycket bättre än att det ligger i garaget och blir förstört. Och på det här sättet blir Helena närvarande i det nya huset.

Vi hittade dessutom några sedan länge bortglömda kartonger på vinden. Där fanns bland annat dopljus och doppresenter till barnen och mängder av gruppfoton från dagis och skolor. Många minnen naturligtvis kring alla barnen. Men vemodigt och sorgligt att se bilderna med den blyga söta Helena bland alla dagiskompisarna och fröknarna .

Och så fel att ett dopljus finns kvar men inte den vars namn står skrivet på ljuset.

 

En glullig bild på Milo och Jackson också :-)  

Av Eva Wedberg - 11 september 2014 08:50


WHO har utsett 10 september till en dag att uppmärksamma suicid i världen:

World Suicide Prevention day.

Jag har letat runt på nätet för att försöka ta reda på varför det är just den 10 september. Jag har inte kunnat hitta något om det.

Däremot läste  jag en mycket annat intressant på hemsidan http://www.iasp.info/wspd/ :

Dagen har uppmärksammats sedan 2003 i den här formen.

Antalet självmord i världen är 800 000 varje år, en person var 40 sekund. 

800 000  som inte hade behövt dö.

I Europa och Nordamerika är det oftast någon form av psykisk sjukdom som depression eller alkoholmissbruk som ligger bakom ett självmord. Medan det i Asien i högre grad är en impulshandling.

Här i Sverige uppmärksammas dagen med ljusmanifestationer på olika håll i landet.

På Sergels Torg i Stockholm tändes 1600 ljus, en för varje person som tog sitt liv i Sverige 2014.

Det anordnas också föreläsningar och seminarier på sina håll.

Jag tycker det är jättefint att det finns en särskild dag då detta ämne ligger i fokus.

Vi behöver den att samlas kring.

Jag skulle önska att den var mycket större. Jag vill att den blir en angelägenhet för alla, även för dem som inte är direkt berörda. 

Den ska synas och höras. I tidningar, TV, sociala medier och i samtalen.

Alla kommuner ska ha en egen ljusmanifestation. Vi ska fylla Sergels torg nästa år med tal, ljus och musik.


Som en ödets ironi är 10 september också vår bröllopsdag. I går var det 20 år sedan vi gifte oss i Lida friluftskyrka i Tullinge. Daniel var 5 och Helena 3½ när vi gifte oss.

Helena tyckte alltid om familjesammankomster och deltog glatt i allt som hörde till bröllopet. Hon hade en blåblommig klänning med krage och var så nöjd med sig själv.

Hon hade efteråt glatt berättat för förskolepersonalen om kv'ällen: att vi suttit i långa rader och ätit länge, mamma hade en fin klänning, mormor var där och mamma och pappa var så glada så de hoppade (bröllopsvalsen :-))


Vem kunde ana att den där glada 3-åringen i fina klänningen drygt 18 år senare inte skulle orka leva?

Att det på vår 20:e bröllopsdag skulle tändas ljus till hennes minne på Sergels torg.


En trött Helena på Astrid Lindgrens värld några veckor innan bröllopet
 

En stolt Helena döper sin lillasyster

 

 

Sergels torg igår kväll



Av Eva Wedberg - 7 september 2014 21:12


När jag pratar om att Helena inte finns i livet säger jag ofta att vi förlorat henne. Ibland säger jag just att hon inte finns. Nån gång säger jag litet diffust ”när det hände med Helena” eller litet vanvördigt ”det där med Helena”. Jag kan också uttrycka det som att hon lämnat oss. Om jag ska vara riktigt rättfram säger jag att hon tagit sitt liv.


Det finns dock ett ord jag inte kan förmå mig till att säga om henne. Och det är just det där ordet på tre bokstäver som börjar med D. Det där man är när man inte lever längre.  Jag kan bara inte förmå mig att säga att hon är D--. 

Följaktligen kan jag inte heller säga att hon D—den där hemska dagen i januari förra  året. Jag säger att hon lämnade oss eller nåt liknande.

När någon lämnat jordelivet annonserar man ofta om det i tidningen. Men inte heller här kan jag säga d-ordet före utan jag pratar helt enkelt om Annonsen.

Jag kan bli väldigt sårad om nån annan säger D-ordet om henne. Det låter så hårt på nåt sätt. Jag tycker heller inte att någon annan har rätt att använda det om henne. Jag ska bestämma när det är OK att uttrycka sig så och än är det inte det.

Jag förstår naturligtvis att hon är borta och aldrig kommer tillbaka. Jag försöker heller inte förneka att det är på det viset. I andra sammanhang försöker jag aldrig smita undan sorgen. Tvärtom är jag noga med att inte låta sorgen begränsa mig. Jag försöker leva så mycket som möjligt som tidigare. Jag undviker inte de platser som är mest smärtsamma eller de samtalsämnen som hugger mest i magen.


Jag är inte främmande för uttryck som ”Jag tror jag dööör” i lätt raljerande ton.

Jag kan säga det om andra personer. Robin Williams är död, Michael Jackson är död, min pappa är död. Helena är …. har vi förlorat.

Men när det handlar om Helena känns det bara fel.

Och kanske är det precis vad det handlar om: Det känns så fel att hon inte finns här. Hon ska leva här hos oss. Få barn, jobba, studera och bli äldre här hos oss. Inte ständigt vara en sörjd och saknad 21-åring.

Att undvika det där ordet blir som nån sorts protest mot att vi inte fick behålla henne.

Nån dag ska jag säga ordet men det blir inte idag.


 




Av Eva Wedberg - 3 september 2014 20:57

Tio dagar sen senaste blogginlägget.

Det har varit så fullt upp att jag inte hunnit helt enkelt.

Mycket att göra på  på jobbet efter sommaren och mycket att ta tag i.

Två födelsedagar, Tommy och Daniel fyller år med ett par dagars mellanrum.

Jag har också varit i Finland nästan en vecka. Massor med skratt, god mat, vin, virkning och fina samtal.

Och utöver allt detta har vi  efter flera års letande äntligen hittat fritidshuset vi letat efter.


Jag har med andra ord haft en väldigt bra period på många sätt. Jag kom hem nöjd med Finlandsresan och glad att träffa familjen igen.


Vad händer då? Jo saknaden efter Helena slår till som ett knytnävsslag i magen.

Jag vill ha henne här NU!!!

Jag vill prata med henne, munhuggas, skratta åt hennes skämt, gå på bio med henne, ha tjejkvällar med henne och Emilia, åka bil med henne. Jag vill att hon ska ringa flera gånger om dagen.

Jag tycker det är så orättvist att jag måste förlora henne. Jag förstår inte hur det kunde hända.

Det finns så mycket jag skulle behöva prata med henne om, sånt som jag bara kan prata med henne om.

Jag vill ha receptet på kycklinggrytan som hon brukade göra.


Det är flera månader sen jag kände mig så sorgsen och som jag saknade henne så starkt.

Jag vet inte varför det kom just nu.

Kanske är det för att bra perioder följs av sämre. Ju bättre man mått, desto hårdare faller man.

Kanske är det för att många minnen av Helena blivit alltmer påtagliga.

Det smått paradoxala är ju att ju längre tiden går desto tydligare och nära känns minnena av henne. Därmed påminns jag om vad jag mist och hur gärna jag vill ha det tillbaka.

Kanske är det för att Ronja fyller 3 år idag.

Jag tänker tillbaka på 3 september 2012, Ronjas ettårsdag.  Helena ordnade födelsedagskalas, bakade en pannkakstårta till hundarna och bjöd hem familjen på kaffe och wienerbröd för att fira. När jag promenerade hem från Helena  tänkte jag på hur lyckligt lottad jag var som hade tre så fina barn och att vi kunde ordna ett kalas för en hund en vanlig måndagkväll. Jag tänkte också att jag inte behövde något mer så länge jag hade dem.

Efteråt har jag många gånger önskat att jag kunde vrida tillbaka tiden till 3 september 2012.  Då var världen som den skulle fortfarande. Jag tror Helena trivdes med livet och mådde bra. Det var senare hon började må dåligt.

Så om vi kunde gå tillbaka till 3 september 2012 skulle vi ha möjlighet att se vad som var på gång och därmed förhindra det som sen hände.

Helena hade gjort ett inlägg på Facebook den dagen:


"Idag fyller min studsboll 1 år. Underbara rövarunge, jag älskar dig. "

 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards