Ljuvliga, ljuvliga sommardagar.

Det har nog inte undgått någon att vi har en värmebölja av sällan skådat slag här i landet just nu. Härligt med sol och bad och en och annan pocketbok i skuggan.

Igår gjorde vi en utflykt till Sala Silvergruva. Hiss 155 ner under marken,  därnere var det  2 grader och fuktigt. Jag hade varm tröja och strumpor men hann bli ordentligt nedkyld under de knappa två timmar vi vistades därnere. Det var många som sökt sig till Sala Silvergruva igår och jag tror vi alla uppskattade svalkan en stund. Trots att det är så härligt ovan jord också.

Den här sommaren blir det ingen semester utomlands.

Under ganska många somrar åkte jag och Åsa med våra döttrar på en solresa till Medelhavet. En tjejvecka med sol och bad som vi alla såg fram emot större delen av året.

Vi gjorde resorna mer eller mindre till ett helårsprojekt.

Vi träffades flera gånger för att diskutera vart vi skulle åka, en särskild träff anordnades för själva bokningen, vi träffades för  lunch i Skärholmen veckan innan avfärd och hade en återträff på hösten.

Och strax därefter första träffen för att börja diskutera nästa resmål.

Helena älskade de här resorna. Rastlöst var hon ofta steget före; hon drev på att vi skulle boka resa, väl på plats längtade hon ofta hem till något samtidigt som hon planerade nästa års resa.

Hon hade inte så stort tålamod att ligga vid poolen utan kunde ligga och sucka ganska högljutt för att hon blev uttråkad. Däremot brände hon sig aldrig. Hon tålde nästan hur mycket sol som helst.

Måltiderna var långa och omfattande. Vi hade alltid frukost inkluderat och det kunde lätt bli ett par timmars sittning på morgnarna.  Jag undrar hur många croissanter och Nutella vi fick i oss under de här semestrarna.

Varje år gjorde vi en båtutflykt och varje år bestämde vi att nästa år skulle vi hoppa över båtutflykten.

Allra mest minns jag alla dråpliga situationer och hur mycket vi skrattade

Våra tjejresor i den här formen upphörde när Helena lämnade oss. 

Men, för att använda ett av Helenas favorituttryck: ”Det var en fin tid i mitt liv”

Sala Silvergruva

Remätartävling på Cypern 2012 

Tjejerna i Tunisien 2010

Ni som följer min blogg har säkert förstått att Helena älskade djur.

Våra katter och hundar är bevis på det.

Alla hundarna och en av katterna var hennes från början.

Hon var också hästtjej.

Hon började rida när hon var 6 år och fortsatte med det i stort sett hela livet.

Hon red på ridskola under många år och hade skötarhästar i olika omgångar.

Skötarhäst, för den som inte vet är häst som någon annan äger men som man hyr och har som sin egen. Man kan vara ensam om det eller dela med någon.

Den sista skötarhästen hon hade var Dream, ett vackert sto.

Dream kom in i hennes liv 2010 och Helena hade henne som skötarhäst under ett och halvt år. Hon hade dock kontakt med henne tills hon lämnade oss.

Dream var envis och kunde reta Helena till vansinne när hon vägrade låta sig fångas in i hagen.

Men de hade fina ridturer och dagar tillsammans.

Igår somnade Dream in efter att ha varit dålig några dagar.

Det känns vemodigt att den kopplingen till Helena inte finns här längre.

Men jag hoppas Dream och Helena rider omkring nånstans på de eviga gröna ängarna.

Ja det är alldeles sant.Åtminstone i drömmen.

Och där kändes det alldeles verkligt.

I drömmen åkte jag i bilen, jag var på väg till Heron City för att gå på bio. Lilla katten Sam var med och skulle också dit.

Jag lyfte telefonen och ringde och i andra änden svarade  Helena. Jag blev såklart jätteförvånad.

Det var hon. Jag kände så väl igen hennes röst. Och hennes karaktäristiska "Hallå" som hon alltid svarade med.

Aldrig med namnet, eller nummer, alltid "Hallå".

Däremot hade hon en väldigt väluppfostad telefonsvarare "Hej, du har kommit till Helenas telefon....."Jag tror hon bytte till den när hon började jobba som timvikarie. Hon ville väl inte missa något jobbtillfälle genom att låta otrevlig i svararen. Hon kallade sig alltid för Hellan så det där med att hon sade Helena på svararen hade vi litet roligt åt.

Men mest var det hon som ringde till mig. 3-4 gånger per dag  -- minst. "Heeej, världens bästa mamma. Vad gör du?"

Om jag inte svarade så skickade hon SMS: "Ring, det är viktigt"

Åh, vad jag saknar det!!

Men nu åter till drömmen. Den där fantastiska känslan att höra hennes röst.

"Är de DU?" frågade jag.

Och hon svarade ja som att det var det självklaraste i världen.

Jag frågade hur hon mådde och hon försäkrade mig att allt var bra och att jag inte behövde fundera på det.

Det var ett kort samtal, jag ville hålla henne kvar. Ta med henne på bio.

Men som det gör i drömmar försvinner det bara och plötsligt befinner man sig på ett annat ställe.

I den här drömmen brottades jag med en katt som inte ville se filmen.

När jag vaknade blandades glädjen över att ha hört Helenas röst med det stora vemodet att det inte var på riktigt.

Ett annat annat telefonsamtal. I Edinburgh 2011, Helena tog den här bilden

Selfies.

Alltså foton man tar  på sig själv och lägger upp på webben.

Gärna med mobilen så bilden blir förevigad och finns tillgänglig för övriga världen direkt.

Helena ägnade sig åt att ta selfies långt innan det var uppfunnet.

 Hon tog iallafall många kort på sig själv. Gärna med webkamera eller så med mobilen.

Om man var runt Helena fick man också vara beredd att ta kort på henne.

Mamma, ta ett kort på mig när jag dyker, ta ett kort när jag står här, ta ett kort när jag har den här "outfiten".

Och när jag väl stod där  med kameran: "Ta flera kort för säkerhets skull så vi har att välja på" och sen när man väl var klar:

"Gud vad du är dålig på att ta kort, det finns ju inga bra här"

Och sen kunde man iallafall få en ny chans och fota en stund till för att försöka få till något som iallafall gick att använda.

Om man sen bad henne att ta ett kort så knäppte  hon ETT blixtsnabbt med samma entusiasm som hos passpolisen.

"Titta, det blev ju jättebra" "Ta några fler på mig nu.

Om det inte var hundarna förstås, då var hon outtröttlig och kunde ta hundratals bilder.

Och nu är jag så klart väldigt tacksam över att Helena fotades så mycket, både av sig själv och andra.

Nu några av Helenas "selfies"

.... är titeln på en roman som Per Hagman skrev 2004.

Jag har inte läst den men boktiteln dyker ofta upp i mitt huvud när jag kliver innanför dörrarna hemma.

Mer om det senare.

I morse skulle Tommy lämna in sin motorcykel på service i Södertälje och jag hämtade honom där.

I bilen på väg hem började vi prata om en gång när Helena och Emilia skulle hämta oss vid tåget vid stationen som heter Södertälje Syd.

Jag vet inte hur väl ni känner till Södertälje.

Det är en knutpunkt där motorvägen delar sig mot Göteborg och Helsingborg.

Staden är omgiven av vatten och inte sällan är det broöppning i city.

Det går både fjärrtåg och pendeltåg dit. För säkerhets skull finns det två pendeltågslinjer; mot Stockholm och Gnesta.

Dessutom finns det två storindustrier i stan, Scania och Astra

Det är med andra ord ett oändligt antal vägfiler, broar, avfarter, järnvägsspår så för den ovane gällerdet att ha tungan rätt i mun när man kör där.

Helena och Emilia skulle så hämta oss en söndag eftermiddag.  Vi klev ut från stationen. När de inte var där ringde vi och fick lugnande besked att de snart skulle svänga av motorvägen. När de inte kommit efter 10 minuter ringde vi, då var de på motorvägen mot  Göteborg, en stund senare vid badhuset i andra delen av stan, sen var de vid Länna köpcenter och så vidare.

Vi försökte guida dem och frågade om de såg någon bro och fick svar att det var broar överallt.

Till slut, efter nån timme fick vi promenera till affären Granngården, för där hade Helena varit förut så dit hittade hon.

Och vi kom lyckligt och väl hem.

På en djupare nivå minns jag att Helena gärna hämtade oss när vi varit borta; vid stationen, i centrum, på jobbet och så vidare.

Inte sällan var ett eller båda hennes syskon med. Det var fullt med musik i bilen och vi pratade och skrattade och gnabbades.

Ofta hade de också planerat nåt vi skulle göra på kvällen. Filmkväll med godis, svänga förbi McDonalds på vägen hem.

Jag var alltid litet förväntansfull vad de hade hittat på.

Att komma hem ska vara en schlager, tänkte jag då.

Jag blir hämtad nu också, ibland av Daniel,  ibland är Emilia med.

Vi pratar och skrattar och ibland har vi planerat att göra något tillsámmans på kvällen.

Det är annorlunda än det var förut, litet vemodigt ibland, men det är fint nu också.

Att komma hem är en schlager !!!!

 
Södertälje, utsikt från Saltsjöbron

Södertälje syd

Jag har hämtat mig ganska bra efter dippen kring årsdagen. Det tog ett par dagar men nu känner jag mig stark och lättad att vi klarat ett helt år.

Jag befarade att det skulle kännas konstigt att alla minnen av Helena var mer än ett år. Att inte kunna säga "förra året den här dagen sade Helena, gjorde Helena, var Helena".

Men det känns också som en lättnad. Det gör ingen skillnad om det gått en månad, halvår eller 10 år. Den enda dag som gjorde skillnad var 12 januari 2013.

Den här veckan har jag besökt SPES för första gången. Jag var där på öppen träff. Vi var cirka 10 stycken, alla drabbade på ett eller annat sätt. Vi satt tillsammans och utbytte erfarenheter under drygt 3 timmar.

Det var slående hur mycket som är lika. Känslorna som kommer och går, skuld, frågor och den stora saknaden. Knäppa saker vi gör för hålla fast vid dem vi förlorat; jag köper presenter, en annan har egen matplats till bilden på den hon förlorat och så vidare

Det var en bra kväll . Det är fint att dela sina upplevelser med andra. Jag kände mig styrkt och lätt när jag gick därifrån.

Idag fick jag tips Helenas bilddagbok. (Se kommentar från mitt senaste inlägg.

Helena förde bilddagbok under gymnasietiden. Hon nämnde att hon skrev i den. Hon var tonåring och ville inte att jag skulle följa dagboken så jag läste aldrig i den. Jag tog inte ens reda på adressen.

Idag fick jag så länken. det visade sig vara över 2000 bilder, många har jag aldrig sett. Änmindre har jag läst hennes kommentarer kring livet vid den tiden. Det var som att hitta en skattkista att få ta del av allt detta nu. Som att jag får ta del av en ny del av Helena.

Vad den hette?  "Letmego" Med underrubriken "One life live it."

till sist ett  antal frågor/svar  därHelena summerar sitt 2009:

Another year has passed and I'm alright. Nu är jag redo att fira nyår och det ska jag göra i en lokal i skogås med massa god dricka och bra vänner.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, massa saker. Jag har bland annat varit på krogen, tagit körkort och tatuerat mig. Dessutom firade jag tre år med världens finaste kille. Starkt jobbat av oss!

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nej, jag tror inte riktigt på nyårslöften. Jag vet att jag ändå inte kommer hålla dom.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.

4. Dog någon som stod dig nära? 
Nej, men Micheal Jackson dog. Han stod mig nära, men inte som kompisar och sånt liksom.

5. Vilka länder besökte du?
Turkiet, Estland, Finland och Polen.

6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?

 Nej tror inte det.

7. Vilken månad/månader från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Jag kommer alltid att minnas Agusti.

8. Vad var din största framgång 2009?

Jag tog mitt körtkort.

9. Största misstaget?
Regret nothing move on and say fuck it.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag har varit förkyld och fyllesjuk

11. Bästa köpet?
Min mp3.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Krogen

 13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

 Inte som jag kommer att minnas särskilt.

 
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009

Tarkan- Kiss kiss, Vengaboys, Sex on the beach, heey baby och this is it

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

 Det går alltid upp och ner. Men jag har mått bra.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Varit i skolan mer kanske och utnyttjat sommaren mer.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Skolkat tror jag.

 
18. Hur tillbringar du julen?
Med familjen.

 
19. Blev du kär i år?

 Det var jag ju redan

20. Favoritprogram på TV?
Vänner, desperate houswifes och sex and the city

21. Bästa boken du läste i år?

 Mellenium böckerna

 22. Största musikaliska upptäckten?

 Earth song, this is it.  

23. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?

 Ja, en kamera.

24. Något du önskade dig men inte fick?

 Säkert. Det kommer jag inte ihåg.

 25. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?

 Jag var först med Emma på donken och sen mötte jag Lizz och köpte cigg. Vi hände i Tumba ett tag och sen åt jag tårta med min familj. Efter det åkte jag till Olle och myste. På helgen gick jag ut på krogen.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Nej, det var ganska bra.

27. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
=S

 28. Vad fick dig att må bra?

 Kompisar, Olle, Musik och familjen.

29. Vilken kändis var du mest sugen på?

 Jag är sugen på en ny hela tiden.

30. Vem saknade du?
Ingen faktiskt.

18-årsdagen med kameran hon önskat sig

Jag hörde Panetoz på radion imorse. Ni vet de som hade en superhit förra året med låten Dansa pausa.

Ungefär samtidigt som jag fick upp ögonen för Dansa pausa så kom gruppen Den svenska björnstammen med låten Vart jag mig i världen vänder.

Av nån anledning blandade jag ihop de här två, särskilt namnet Den svenska björnstammen hade jag svårt att komma ihåg.

Vid nåt tillfälle försökte jag ta hjälp av Helena och Emilia.

-Vad heter den där svenska låten, inte Dansa pausa, utan den andra?

Ni skulle sett mina döttrars min.

Resten av sommaren fick jag sen äta upp min fråga.

-          Jaha, inte Dansa pausa utan den andra. Då vet vi precis, det finns ju bara två svenska låtar.

Eller så fort en svensk låt spelades:

-          Nu spelar de den andra svenska låten, mamma. Kommer du håg vad den FÖRSTA hette.

Ibland utbrast de förundrat:

-          Jag glömmer aldrig när du mamma  sa det där om den andra svenska låten. Vad tänkte du på när du ställde den frågan?

Och så vidare. Varianterna att göra sig rolig på min bekostnad var obegränsade.

Sånt där vardagsgnabb man ägnar sig åt när man tycker om varann och trivs ihop.

Vi hade roligt ihop och det var kanske inte alltid så hög nivå på våra samtalsämnen.

En gång, inte så långt innan Helena lämnade oss, så satt vi och spånade om vilka låtar vi trodde anspelade på sex.

Helena var expert på ironi och att prata ”tvärtemot”. Och jag är också rätt bra på det.

Så samtalet gick litet såhär:

-          Tror ni ”Blow my whistle” anspelar på sex?

-          Ja, kanske, om man lyssnar noga?

-          ”Kom så gör vi nåt äckligt, baby”, hur är det med den?

-          Ja, skulle kunna göra det?

-          ”Gå ner för dig?

-          Ja, om man har snuskig fantasi?

-          ”Sex on the beach?

-          Nej, verkligen inte. Nu får du ge dig. Skulle den handla om sex? Fy vad äcklig du är som ens kan tänka den tanken.

-          ”Blinka lilla stjärna”?

-          Ja, det är en riktig porrlåt.

-          Och så vidare.

Jag saknar verkligen de här vardagssamtalen med Helena. Nonsens som blev roligt för att hon var med.

Så Helena och Emilia.

Här kommer inte Den svenska björnstammen utan den första:

En människas händer är unika för just henne

Vi har stora och små händer, knotiga eller släta. Fingrarna kan vara långa, korta, smala, tjocka.

Vi använder händerna mycket, de syns mest hela tiden

Vi kommunicerar ofta med händer; vi hälsar, pekar ut vägen eller håller fingret för munnen när vi vill att nån ska vara tyst.

Det finns till och med ett språk utvecklat för händer, teckenspråket.

Händer kan både smeka och slå.

Om vi tycker om någon så håller vi gärna den personens hand.

Händer kopplas ihop med vem vi är och kan berätta vem vi är.

 Så det är kanske inte så konstigt att bland det jag saknar mest är Helenas händer.

Följande skrev jag ner 19 januari, en vecka efter det att Helena lämnat oss.

Dina händer är så fina.

Jätteskönt att hålla dem.

Känslan när du drog dem genom mitt hår för att konstatera att det var dags att färg utväxten.

Hur du stannade till med handen inflätad i mitt hår och liksom granskade mig.

Hur du stod bakom mig och samlade mitt hår till en hästsvans.

Hur jag nästan omärkligt flyttade mitt huvud så du skulle kunna fortsätta längre för att jag tyckte så mycket om det.

När du var liten och inte ville lägga dig kunde du alltid lura dig kvar uppe en stund till genom att fixa med mitt hår.

Dina händer kunde klappa högre än någon annan jag nånsin hört.

Du kunder knäppa jättehögt med fingrarna.

Du var så stark i nyporna och kunde öppna lock hur hårt åtskruvade de än var.

Precis som jag hade du problem med att fingrarna vitnade när du blev kall och vi jämförde med som hade de största besvären med det.

Och hur du liksom gjorde fingrarna alldeles raka när du åt något för att undvika att de blev kladdiga.

Tänk att få hålla din hand igen.

Jag fick hålla Helenas händer en gång till. I bårhuset den 7 februari när vi såg henne sista gången.

De var så fina, inga synliga skador och med de långa naglarna som hon var så stolt över.

Det kändes som en fantastisk gåva.

Händerna håller Ronja

Håller korv och telefon

I tältet på Öland

Rättar till glaögonen 

Bakar pepparkakor