Den här bloggen handlar ju ganska mycket om alla våra djur. Vi är ju uppe i tre hundar och tre katter.

Det blir mycket skrivet om hundarna eftersom de var Helenas, även katten Jackson var hennes från början. Och så lilla ljuvliga Sam som är så busig och rolig.

Den jag nästan aldrig skriver om här är nestorn, Nizze. 

Nizze blir 13 år i februari. Han har aldrig varit särskilt kelig eller sällskaplig utan går sin egen väg. Han har för länge sedan förbrukat de 9 liv som katter sägs vara utrustade med. Hans öron har litet rolig form efter de många slagsmål han varit inblandad i, han har sytts på hela bröstet.

Tidigare var det inte ovanligt att han drog iväg och var borta nån vecka men han har lugnat ner sig med åren.

Den senaste veckan har han varit hängig, legat stilla och sovit, gått på lådan bara om vi lyft dit honom,  inte ätit. 

Häromdagen upptäckte vi en ganska stor och såsig knöl i hans panna. Han verkade ha väldigt ont och blev inte bättre. Så imorse tog vi honom till veterinären. Vi fick lämna in honom över dagen för att de skulle kunna undersöka honom ordentligt.

Vi anade det värsta och det var en nervös väntan. 

Så strax före 16 ringde veterinären. Nizze är inte sjuk alls. Han har varit i slagsmål och åkt på storstryk, igen. Förutom knölen i pannan så var hela magen var full av bitmärken .

Så nu har han dränage, ska äta pencillin en vecka men ska bli helt bra.

Så ikväll känner jag mig glad och lättad. Trots att det finns så måna pälsvarelser hos oss så betyder alla mycket.

Nizze, litet mörbultad och snygg med dränage

Vill också visa affischen inför mitt framträdande imorgon

Jag försäker förbereda mig på vad jag ska säga på torsdag.

Det är svårare än väntat att få ihop en bra presentation.

Jag har ju pratat och skrivit så otroligt mycket om Helena och att vi förlorade henne.

Jag har berättat om den hemska lördagen då det hände, vad vi gjorde. Allt praktiskt vi var tvungna att ta tag i. Begravning, bouppteckning.

Återgång till jobbet och allt som händer där. Och den eviga frågan VARFÖR???.

Jag har material så jag kan prata i en hel dag. Men hur får jag ner det till en presentation på max en halvtimme?

Jag tycker det är viktigt att jag får med att prata om personen Helena. Hur hon var, minnen jag har av henne, förklara vem det är jag saknar.

Men också hur vi hanterat sorgen. Man kan tycka att man bara rycks med, att dagarna kommer och går och man hanterar dem på nåt sätt.

Men så här i backspegeln kan jag se vissa mer eller mindre medvetna beslut som vi tog kring hur vi skulle jobba med vår sorg.

Att vara öppna med vad som hänt. Att ta emot den hjälp vi kunde få. 

Allt sånt påverkar det fortsatta livet.

Och hur får jag ihop det så det blir en någorlunda röd tråd. Vilket budskap vill jag få fram?

Men, men jag ska nog få ihop något.

Jag har kommit en bra bit. Och jag är ledig från onsdag denna vecka

På torsdag den 31/10 kl 19.30 kommer Tumba kyrka att ha en temakväll om suicid.

Jag ska prata om Helena, om livet med henne och efter henne.

Även Pirjo Stråte från SPES i Stockholm kommer att delta.

Bekrivning av programmet på kyrkans hemsida:

SORG OCH LIV
Det finns ett varför och ett hur
- om hur livet går vidare
Eva Wedberg, om sorgen efter att förlora sin dotter
Med oss är även ordförande Pirjo Stråte från SPES,
en förening i Stockholm med stöd för den som är närstående
till någon som tagit sitt liv.

Jag tycker det är ett jättebra initiativ att anordna denna kväll.

Har ni möjlighet så kom gärna och lyssna och diskutera kring de här viktiga frågorna.

Jag vill gärna tipsa om en studie som Ludmilla Rosengren gjort. Ludmilla förlorade sin dotter genom sucid 2008. Studien har titeln:

Föräldrars erfarenheter och behov av stöd
efter ett barns självmord

Hon har intervjuat ett antal föräldrar om hur deras sorgearbete fungerat och vilken hjälp de fått. Det är slående hur lika behoven ser ut. Vissa av citaten är sånt som jag själv kunde ha sagt. 

Med det menar jag att det inte kan vara så svårt för vårdcentraler, Försäkringskassa, polis att ha beredskapsplaner för såna här händelser.

Jag publicerar här inledningen. Kontakta gärna mig om ni vill läsa hela studien.

Eller gå in på NASP.se och ladda ner. NASP är förkortning för Nationellt centrum för suicidprevention. 

Bakgrund
Att förlora ett barn och att förlora någon nära i självmord upplevs var för sig som oerhört
skrämmande och därför svårt för omgivningen att veta hur man ska reagera inför. Även
professionella, de som ”ska veta” hur man ska bemöta de drabbade är osäkra och många gånger rädda
att säga och göra fel. Resultatet blir att föräldrar som förlorar barn i självmord ofta blir lämnade att
sörja på egen hand.
Att förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. De flesta anser nog att uppgiften en förälder har är
att skydda, vårda och stödja sitt barn så att det får växa upp till en harmonisk och trygg person. När barnet
dör är det vanligt att föräldern upplever ett misslyckande. Som Dyregrov et al. (2003) konstaterat är
likheterna gällande sorg i traumatiska förluster större än olikheterna oavsett om det gäller självmord eller
olyckor. Men om barnet dessutom tar sitt liv upplevs detta ofta som ett ännu större misslyckande i och
med att självmordet kan tolkas som en aggressiv handling. Självmord upplevs av många som mycket
provokativt och hemskt. En del personer har också den felaktiga uppfattningen att det är något som inte
händer i välfungerande familjer. När det då händer blir det mycket stigmatiserande för de drabbade.
Det finns många studier gjorda i ämnet sorg, förlora barn, självmord, bemötande av föräldrar i akut kris
osv. Gång på gång kommer man fram till samma slutsatser: föräldrar som förlorar barn och personer som
förlorar någon närstående i plötslig död som t.ex självmord behöver mer stöd från den offentliga
vårdapparaten eftersom sorgen i dessa fall ofta blir av arten ”komplicerad sorg” (Nakajima et al., 2012).

Nu har det gått drygt 9 månader.

En ganska lång tid eller ingen tid alls, det beror på hur man ser det.

Vi är starkare nu, mindre sårbara, vi ser framåt. Det är bra, det är så det måste vara

Samtidigt är det svårare nu. Vår sorg är ändå ganska ny. Humöret kan ändras från en sekund till en annan, orken kan ta slut utan förvarning.

I början var det så accepterat att vi gick undan, inte svarade i telefon om vi inte kände för det, började gråta utan förvarning eller var på dåligt humör.

Nu finns inte den acceptansen på samma sätt. Självklart ska inte andra behöva anpassa sig efter oss hela tiden eller vara slagpåsar när vi är på dåligt humör. Men det känns ibland som att vi får så höga krav på oss i ett nafs.

Vi förväntas vara 100% presterande på jobbet och fullt socialt kapabla.

Jag minns ett tal Margot Wallström höll på Anna Lindhs begravning; hon sade att ha sorg är som att gå på nyfrusen is, rätt´som det är trampar man igenom. Vår is är inte så tjock ännu.

En annan sak som är svårare nu är att det finns så litet praktiskt vi kan göra för Helena. I början var det annons, begravning, minnesstund, gravsten, rättsmedicin, städa ur lägenhet.

Nu är det "klart" och vi har väldigt litet att ta tag i. 

Jag och Tommy var nästan ivriga igår när vi åkte till kyrkogården för det var dags att städa undan sommarblommorna och förbereda för vintern. Det var något praktiskt och konkret att jobba med som kändes bra.

Jag antar att vi famlar litet hur vi ska hantera vår nya tillvaro. Vad vi ska göra av den, så det känns rätt för oss som finns kvar. Samtidigt måste Helena finnas med oss även nu och i framtiden.

"Du är så söt när man ser spetsen på din tunga"

Ojojoj, det har gått 9 månder sen vi förlorade Helena.

9 månader, 3 kvartal, 3/4 år, 75% av ett år.

Känns som nyss men samtidigt som ett helt liv sen det hände.

Ibland hoppas jag fortfarande att det inte är så här.

Varje gång jag åker till kyrkogården hoppas jag att stenen inte ska finnas där och att Helena fortfarande finns här hos mig. På morgnarna när jag vaknar tänker jag för en bråkdels sekund att det nog bara är en ond dröm,

Saknaden är nästan större nu. Mest i vardagen, som att åka och handla eller se en TV-serie ihop. Det är så ofattbart att vi förlorade henne. Jag kommer aldrig att förstå varför det måste hända. Det känns så onödigt. Om vi bara vetat skulle vi gjort allt för att ge henne lust och ork att stanna hos oss.

Samtidigt har vi tagit de första stegen i den nya tillvaron. som fungerar ganska bra. Mot alla odds.

Livet är gott på många sätt, det gäller att inte glömma det.

Ikväll har hela familjen ätit tacos, Helenas älsklingsrätt till middag. För första gången sen begravningen i februari.

Det går inte undvika att tänka på att det är fredagen den 11 idag.

För 9 månader sedan var det också fredagen den 11.

Jag låg mest i sängen den kvällen, litet tagen efter den ögonoperation jag gjort tidigare under dagen.

Helena ringde, nöjd med att hon tränat och nu nått den vikt hon var nöjd med.

Litet senare blev jag bättre i ögonen så jag klev upp och dammsög.

Det var en vanlig fredag, precis som ikväll.

Men så annorlunda allt är, vad jag önskar jag kunde flytta tillbaka tiden till den fredagen och ändra historien.

En sak som är samma då som nu är att Max och Ronja är här. Vi hade ju ofta dem även då Helena fanns hos oss.

Nu bor ju båda hos oss sen en tid tillbaka.

Visst är det jobbigt , många promenader, passande, träning. Vi blir väldigt bundna. På det hela taget tror jag ändå det är bra för oss att ha dem här.

Vi kommer ut i friska luften och rör på oss, vi tvingas ha rutiner och det är en koppling till Helena.

Kören som jag sjunger med:   Alla-kan-sjunga kören i Tumba kyrka hade konsert häromkvällen med vår motsvarighet i Botkyrka kyrka, Tonträffen.

Att sjunga i kör är verkligen balsam för själen. Det är roligt att känna att man utvecklas även om man inte är någon stor sångare. Som namnet på vår kör antyder så får ju vem som helst vara med i vår kör, det viktiga är att man tycker om att sjunga. Och det fantastiska är att många röster tillsammans nästan alltid låter riktigt bra. Eller som en farbror sade till mig efter konserten: " Det är otroligt vad man jag åstadkomma med så litet material".

Det var i Botkyrka kyrka Helena döptes en gång i tiden, tillsammans med sina kusiner Jennie och Terese.

De  senaste åren har jag även besökt den kyrkan då jag varit med på ett par jobbiga begravningar, senast i april då min svägerska Carina begravdes.

I Tumba kyrka övar vi i samma lokal där Helena begravdes.

För mig är det inget konstigt eller obehagligt att vistas där. Jag tycker på nåt vis att det känns bra, det blir  ett sätt att känna mig närmare Helena.

På samma sätt kändes det i Botkyrka kyrka. Jag har varit med om positiva och negativa händelser där, precis som livet. Jag tror också att det blir mindre laddat om man fortsätter komma dit där man upplevt något jobbigt. Om man också kan koppla det till något glatt och lättsamt.

På konserten i söndags sjöng vi en blandad repertoar, kyrkomusik men också Louie Armstrongs "What a wonderful world", "You raise me up" , "Stad i ljus"med flera.

Och så sjöng vi "Gabriellas sång", som spelades både på Helenas minnesstund och på hennes begravning. Jag var litet orolig att jag inte skulle klara av att sjunga den utan att gråta, men det gick bra. När vi sjöng sneglade jag upp mot kyrkfönstret; och jag kunde nästan se Helena sitta där. I sina svarta jeans, slitna converse,  sitta och dingla med benen och le mot mig.

Senare på kvällen såg jag Py Bäckman på TV, hon framförde sina egna sånger  "Stad i ljus" och "Gabriellas sång"

Botkyrka kyrka