Ännu en månad har gått sen vi förlorade Helena.

Nu är det hela 10 månader. Jag konstaterar det nästan förvånat. Om jag räknar rätt är det 304 dagar. Vi har alltså klarat oss utan Helena 304 dagar. Jag har ju sagt att jag vill finnas kvar här 40 år till. Det är närmare 14500 dagar. Men har det gått 304 dagar så ska det säkert gå resten också. Men visst hade det varit roligare med Helena vid min sida.   

Liksom tidigare månader den 12 så sneglar jag oavbrutet på klockan och funderar vad jag gjorde samma tid en 12 januari.

Och under dagen kan jag nästan känna en förhoppning om att det ska gå att ändra det som hände. Sen vid kvart i 5 går luften åter ur mig.

Jag har också alltmer börjat tänka på kommande 12 januari. Naturen och mörkret blir alltmer likt hur det var då och känslan blir alltmer påtaglig.

Idag stod jag vid Helenas skänk och tänkte på alla tulpaner som prydde den i början av året.

Skänken i påskas

Hej gumman!

Det var ett tag sedan jag skrev till dig så här på bloggen.

Jag hoppas du har det bra, var du än är.

Vi hankar oss fram. Det är så tomt utan dig. Jag saknar alla våra samtal, bilfärder, shoppingrundor, jag allt.

Men vi mår ändå OK. Jag jobbar faktiskt heltid igen. Trodde aldrig jag skulle orka det. Det går bra att jobba men mitt minne är långt ifrån vad det borde vara.

Jag förstår att det hänt och att du inte kommer tillbaka  men jag kommer nog aldrig att förstå eller acceptera varför det måste hända.

Daniel är färdig lokförare nu. Han tog sin examen häromdan. Jag är så stolt över att han har fixat det. Särskilt som det har varit ett jobbigt år för honom också.

Det konstiga är att när det händer nåt riktigt bra, då saknar jag dig ännu mer och blir mer ledsen. Du skulle så klart varit här och fått uppleva det. (Och bli litet sur för att nån annan var medelpunkt :-))

Emilia har skaffat en katt, Sam, som är ett riktigt charmtroll. Vi behövde ett nytt liv här att glädjas åt. En kattunge är så okomplicerad och sprider glad energi. Sam är helt orädd för hundarna, hon går obehindrat mellan benen på dem och sitter bredvid dem och äter. Om de blir närgångna slåss hon eller spottar.

Hon har jättestora tassar för det är nån liten missbildning som innebär att hon har extratår på varje tass.

Idol är i full gång. Jag är osäker om det är nån deltagare du skulle heja på litet extra. Det finns ingen som liknar Jay Smith med i år. Andreas Carlsson är inte med i juryn längre heller.

Idag ska jag och Ronja åka till Tullinge och få privat lektion. Ronja skäller ju fortfarande som en tok när hon möter en annan hund. så det ska vi försöka fixa till.

Jag är ordentligt nervös. Tänk om de säger att det inte är fel på hunden men på ägaren. Eller om det blir ren kaos, att jag tappar taget och Ronja springer iväg och jag ramlar omkull.

Har missat att jag skulle träna klicker. Det stod i info att man skulle klicka in hunden före. I min datavärld tolkade jag det som att jag skulle klicka upp dokumentet som var bifogat i mailet. Inte att det var klickerträning.Ska iallafall köpa en klicker på vägen så jag har. Jag vet att du hade flera stycken och att du övade det men jag hittar ingen just nu.

Ronja löper också och hon har fullt upp att försöka få av sig trosorna. Jag tänker på bilden du skickade till mig när hon hade slitit trosorna på sidan.

Vi börjar planera så smått för julen. Emilia har gjort önskelista redan, hon är som vanligt tidigt ute. Vi kommer att försöka fira en så bra jul som möjligt. Jag tror det är det bästa om vi gör det.

Men visst oroar jag mig både för helgerna och den årsdag som närmar sig. Jag är ändå säker på att vi kommer att klara det. vi har klarat så mycket det senaste året så det kommer också att ordna sig.

Nu måste jag göra mig iordning för att åka på kursen.  Håll tummarna för både mig och Ronja.

Jag skriver till dig igen.

Kram, kram, kram/mamma

Din bild på Ronja och Max när de hälsar på fåren på Hågelby

Så har vi då klarat av även Allhelgonahelgen. 

Det har varit ännu en helg som jag bävat för. Hur det skulle kännas.

Vi har besökt kyrkogården både fredag och lördag. Jag kan ofta tycka att hon känns litet närmare där.

Besöka Helenas grav, vandra omkring, ta en kopp kaffe i kapellet.

Igår deltog jag, Tommy, Monica och Lotte i en minnesgudstjänst i kapellet. Det kändes fint men också väldigt jobbigt och tungt.

Vi fick gå fram och tända ljus för dem vi saknar. Det kändes så fel, fel, fel att tända ljus för Helena. Hon ska finnas här!!!

Det värmer mycket att flera av Helenas vänner besökt hennes grav under helgen, lämnat blommor, kransar och tänt ljus.

Flera har också skrivit till henne på Facebook och uttryckt sin sorg och saknad. 

Jag sitter  och lyssnar på spellistan på Spotify som heter "Helena". Just nu Winnerbäck och "Den vackraste stunden i livet var den när du kom"

Litet senare åker vi åter till kyrkogården. Vi ska städa undan de utbrunna ljusen och marschallerna och lämna en bukett rosor, säkert de sista innan vintern.

Från minnesgudstjänsten

Så har vi då gått in i november. Den mörkaste och tristaste månaden på hela året.

Ännu en månad har gått utan Helena här. Det är konstigt att vi klarar oss så pass bra som vi gör. 

Det är trist, sorgligt, hemskt på alla sätt men vi hankar oss fram. Än så länge. Jag vet att vi har lång väg kvar att gå innan vi är igenom den värsta sorgen. Men vi kan bara ta dagarna som de kommer och samla kraft de bra dagarna så vi har reserver att ta av de tyngre.

Det är bra bearbetning för mig att skriva och prata om det som hänt. Torsdagen i kyrkan blev en fin kväll. Jag fick möjlighet att berätta både om sorgen och kanske främst om Helena. 

När jag skrev ihop det jag skulle säga blev jag åter så upprörd över att det är så tyst om de här frågorna. I Estonia och Tsunamin var det cirka 500 svenskar som dog. De katastroferna minns vi alla och pratar om än idag. Suicid är 1500 varje år och det talas fortfarande väldigt tyst om det.

Det är fortfarande ganska tabu att prata om, även om det öppnats upp på senare tid.

Jag tror också att vi som drabbats känner skam och tycker att vi är skyldiga till det som hänt.

Men det är högt tid att ta bort den stämpeln. Vi behöver inte känna oss skyldiga, vi är inte skyldiga. Det är fruktansvärda tragedier som händer. Men vi ska inte skuldbelägga oss. Vi är vanliga föräldrar som funnits där för våra barn och gjort så gott vi kunnat.

Vi kan stå rakryggade och vara stolta  över våra barn som vi mist och även känna att vi varit helt OK föräldrar.

I eftermiddag ska vi åka till kyrkogården och tända ljus och marschaller. Vi ska även delta i en minnesmässa i kapellet. 

Jag tycker Allhelgonahelgen är en fin helg att minnas de vi mist. Vi har alltid åkt till kyrkoården denna kväll för att tända ljus för de nära och kära  som inte längre finns med oss. Men aldrig hade jag kunnat tro att jag den här Allhelgonahelgen skulle åka upp för att tända  ljus för mitt eget barn.

Den här bloggen handlar ju ganska mycket om alla våra djur. Vi är ju uppe i tre hundar och tre katter.

Det blir mycket skrivet om hundarna eftersom de var Helenas, även katten Jackson var hennes från början. Och så lilla ljuvliga Sam som är så busig och rolig.

Den jag nästan aldrig skriver om här är nestorn, Nizze. 

Nizze blir 13 år i februari. Han har aldrig varit särskilt kelig eller sällskaplig utan går sin egen väg. Han har för länge sedan förbrukat de 9 liv som katter sägs vara utrustade med. Hans öron har litet rolig form efter de många slagsmål han varit inblandad i, han har sytts på hela bröstet.

Tidigare var det inte ovanligt att han drog iväg och var borta nån vecka men han har lugnat ner sig med åren.

Den senaste veckan har han varit hängig, legat stilla och sovit, gått på lådan bara om vi lyft dit honom,  inte ätit. 

Häromdagen upptäckte vi en ganska stor och såsig knöl i hans panna. Han verkade ha väldigt ont och blev inte bättre. Så imorse tog vi honom till veterinären. Vi fick lämna in honom över dagen för att de skulle kunna undersöka honom ordentligt.

Vi anade det värsta och det var en nervös väntan. 

Så strax före 16 ringde veterinären. Nizze är inte sjuk alls. Han har varit i slagsmål och åkt på storstryk, igen. Förutom knölen i pannan så var hela magen var full av bitmärken .

Så nu har han dränage, ska äta pencillin en vecka men ska bli helt bra.

Så ikväll känner jag mig glad och lättad. Trots att det finns så måna pälsvarelser hos oss så betyder alla mycket.

Nizze, litet mörbultad och snygg med dränage

Vill också visa affischen inför mitt framträdande imorgon

Jag försäker förbereda mig på vad jag ska säga på torsdag.

Det är svårare än väntat att få ihop en bra presentation.

Jag har ju pratat och skrivit så otroligt mycket om Helena och att vi förlorade henne.

Jag har berättat om den hemska lördagen då det hände, vad vi gjorde. Allt praktiskt vi var tvungna att ta tag i. Begravning, bouppteckning.

Återgång till jobbet och allt som händer där. Och den eviga frågan VARFÖR???.

Jag har material så jag kan prata i en hel dag. Men hur får jag ner det till en presentation på max en halvtimme?

Jag tycker det är viktigt att jag får med att prata om personen Helena. Hur hon var, minnen jag har av henne, förklara vem det är jag saknar.

Men också hur vi hanterat sorgen. Man kan tycka att man bara rycks med, att dagarna kommer och går och man hanterar dem på nåt sätt.

Men så här i backspegeln kan jag se vissa mer eller mindre medvetna beslut som vi tog kring hur vi skulle jobba med vår sorg.

Att vara öppna med vad som hänt. Att ta emot den hjälp vi kunde få. 

Allt sånt påverkar det fortsatta livet.

Och hur får jag ihop det så det blir en någorlunda röd tråd. Vilket budskap vill jag få fram?

Men, men jag ska nog få ihop något.

Jag har kommit en bra bit. Och jag är ledig från onsdag denna vecka

På torsdag den 31/10 kl 19.30 kommer Tumba kyrka att ha en temakväll om suicid.

Jag ska prata om Helena, om livet med henne och efter henne.

Även Pirjo Stråte från SPES i Stockholm kommer att delta.

Bekrivning av programmet på kyrkans hemsida:

SORG OCH LIV
Det finns ett varför och ett hur
- om hur livet går vidare
Eva Wedberg, om sorgen efter att förlora sin dotter
Med oss är även ordförande Pirjo Stråte från SPES,
en förening i Stockholm med stöd för den som är närstående
till någon som tagit sitt liv.

Jag tycker det är ett jättebra initiativ att anordna denna kväll.

Har ni möjlighet så kom gärna och lyssna och diskutera kring de här viktiga frågorna.

Jag vill gärna tipsa om en studie som Ludmilla Rosengren gjort. Ludmilla förlorade sin dotter genom sucid 2008. Studien har titeln:

Föräldrars erfarenheter och behov av stöd
efter ett barns självmord

Hon har intervjuat ett antal föräldrar om hur deras sorgearbete fungerat och vilken hjälp de fått. Det är slående hur lika behoven ser ut. Vissa av citaten är sånt som jag själv kunde ha sagt. 

Med det menar jag att det inte kan vara så svårt för vårdcentraler, Försäkringskassa, polis att ha beredskapsplaner för såna här händelser.

Jag publicerar här inledningen. Kontakta gärna mig om ni vill läsa hela studien.

Eller gå in på NASP.se och ladda ner. NASP är förkortning för Nationellt centrum för suicidprevention. 

Bakgrund
Att förlora ett barn och att förlora någon nära i självmord upplevs var för sig som oerhört
skrämmande och därför svårt för omgivningen att veta hur man ska reagera inför. Även
professionella, de som ”ska veta” hur man ska bemöta de drabbade är osäkra och många gånger rädda
att säga och göra fel. Resultatet blir att föräldrar som förlorar barn i självmord ofta blir lämnade att
sörja på egen hand.
Att förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. De flesta anser nog att uppgiften en förälder har är
att skydda, vårda och stödja sitt barn så att det får växa upp till en harmonisk och trygg person. När barnet
dör är det vanligt att föräldern upplever ett misslyckande. Som Dyregrov et al. (2003) konstaterat är
likheterna gällande sorg i traumatiska förluster större än olikheterna oavsett om det gäller självmord eller
olyckor. Men om barnet dessutom tar sitt liv upplevs detta ofta som ett ännu större misslyckande i och
med att självmordet kan tolkas som en aggressiv handling. Självmord upplevs av många som mycket
provokativt och hemskt. En del personer har också den felaktiga uppfattningen att det är något som inte
händer i välfungerande familjer. När det då händer blir det mycket stigmatiserande för de drabbade.
Det finns många studier gjorda i ämnet sorg, förlora barn, självmord, bemötande av föräldrar i akut kris
osv. Gång på gång kommer man fram till samma slutsatser: föräldrar som förlorar barn och personer som
förlorar någon närstående i plötslig död som t.ex självmord behöver mer stöd från den offentliga
vårdapparaten eftersom sorgen i dessa fall ofta blir av arten ”komplicerad sorg” (Nakajima et al., 2012).