Kören som jag sjunger med:   Alla-kan-sjunga kören i Tumba kyrka hade konsert häromkvällen med vår motsvarighet i Botkyrka kyrka, Tonträffen.

Att sjunga i kör är verkligen balsam för själen. Det är roligt att känna att man utvecklas även om man inte är någon stor sångare. Som namnet på vår kör antyder så får ju vem som helst vara med i vår kör, det viktiga är att man tycker om att sjunga. Och det fantastiska är att många röster tillsammans nästan alltid låter riktigt bra. Eller som en farbror sade till mig efter konserten: " Det är otroligt vad man jag åstadkomma med så litet material".

Det var i Botkyrka kyrka Helena döptes en gång i tiden, tillsammans med sina kusiner Jennie och Terese.

De  senaste åren har jag även besökt den kyrkan då jag varit med på ett par jobbiga begravningar, senast i april då min svägerska Carina begravdes.

I Tumba kyrka övar vi i samma lokal där Helena begravdes.

För mig är det inget konstigt eller obehagligt att vistas där. Jag tycker på nåt vis att det känns bra, det blir  ett sätt att känna mig närmare Helena.

På samma sätt kändes det i Botkyrka kyrka. Jag har varit med om positiva och negativa händelser där, precis som livet. Jag tror också att det blir mindre laddat om man fortsätter komma dit där man upplevt något jobbigt. Om man också kan koppla det till något glatt och lättsamt.

På konserten i söndags sjöng vi en blandad repertoar, kyrkomusik men också Louie Armstrongs "What a wonderful world", "You raise me up" , "Stad i ljus"med flera.

Och så sjöng vi "Gabriellas sång", som spelades både på Helenas minnesstund och på hennes begravning. Jag var litet orolig att jag inte skulle klara av att sjunga den utan att gråta, men det gick bra. När vi sjöng sneglade jag upp mot kyrkfönstret; och jag kunde nästan se Helena sitta där. I sina svarta jeans, slitna converse,  sitta och dingla med benen och le mot mig.

Senare på kvällen såg jag Py Bäckman på TV, hon framförde sina egna sånger  "Stad i ljus" och "Gabriellas sång"

Botkyrka kyrka