Åter den 12:e.

Även denna gång konstaterar jag litet förvånat att det gått en månad till.

Det här med att uppmärksamma antal månader sen vi förlorade Helena kommer nog bara att hålla på detta år.

Sen blir det kanske halvår. Och så småningom om sisådär 8-10 är det kanske årsdagarna som gäller.

Det är litet som när barnen var små.

Först räknade man hur många dagar gamla de var, sen antal veckor, så månader, halvår och slutligen årsdagar.

Så det är liksom samma sak som då fast tvärtom.

Den här tvärtomräkningen ska man inte behöva vara med om som förälder.

Så är det bara!!!

Jag minns för ett¨år sedan. Då det gått 4 månader. Jag tyckte det var så lång tid.

Jag var så otroligt trött, alla krafter gick åt till att hantera det som hänt och försöka komma tillbaka till jobbet och ta hand om oss som var kvar.

Jag förstår nu att jag var precis i början.

Jag minns inte om jag insåg att jag hade så lång tid framför mig innan jag skulle vara tillbaka.

Fortfarande är jag tröttare än vanligt, har sämre minne.

Jag har svårare att koncentrera mig.

Däremot börjar krafterna återkomma. Jag orkar hålla igång hela dagarna.

Har inte samma behov att vila.

Så otroligt nog går det framåt.

Men jag tvivlar att jag nånsin kommer tillbaka till den jag var innan.

Jag undrar vad jag skriver nästa år.

Vilket läge jag är i.

Jag vet dock säkert att jag både nästa år, året därpå , om fem år om tjugo år kommer att sakna Helena lika mycket.

 

Tanja

14 maj 2014 21:30

Jag läser dina inlägg om Helena och slås av hur viktig den här bloggen är! Det lyser verkligen igenom hur älskad Helena var och vad hennes bortgång gjort med er, och det behöver lyftas!! igår kom rapporten om att Malik Bendjellouls död och det känns så... onödigt! Att unga människor inte orkar leva vidare. Har du några tankar om hur man kan motverka suicid i samhället? Kram/tanja

http://selmasgata.blogspot.se

Eva Wedberg

15 maj 2014 21:44

Tack.
Visst är det sorgligt att Malik inte orkade leva. Så framgångsrik och begåvad.
Ja, att mista någon nära i självmord gör att man förändras för alltid.
Livet blir säkert bra men aldrig riktigt som det ska vara.
Jag tror det är viktigt att man pratar om självmord och psykisk ohälsa. Att ta bort skammen kring det.
Man vet att den som är självmordbenägen tvekar in i det sista och om man vågar prata med varandra och fråga hur man mår kan man faktiskt förhindra ett självmordsförsök. De flesta som räddas försöker sen inte igen.
Jag tror också att skolan måste lära ut till elever hur man pratar med varandra, hur man uttrycker när något känns fel.
Vi kan också påverka politiker så de lägger lagförslag för att satsa på skolkuratorer, utbildning och så vidare.
Så jag tror det går att minska antalet själmord/suicid men det är ett stort arbete.
Kram/Eva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...