Det framgår säkert med all önskvärd tydlighet i denna blogg att jag saknar Helena oerhört mycket.

Hon finns i mina tankar hela tiden. Jag tänker på vad vi gjorde tillsammans, vad hon skulle gjort nu om hon varit med.

Och jag tänker på hur onödigt och fel det var att hon måste lämna oss. Vad det än var som var så jobbigt hade det säkert löst sig på ett eller annat sätt vi det här laget.

För mig var hon en fantastisk dotter. Rolig, intelligent, företagsam, vacker.

Så som de flesta mammor tänker om sina barn.

De tre gånger jag legat på BB och fött mina barn så har jag fascinerats av att alla nya mammor och pappor var så glada över just det barn de just satt till världen. Det var ingen som sneglade på sänggrannens baby och önskade att man fått den istället.

Och jag är inget undantag på den punkten.

Jag har de mest fantastiska barn man kan tänka sig. Tänk att jag hade sån tur och fick just dem jag ville ha.

Helena hade så klart negativa sidor. Eller åtminstone som uppfattades som negativa av omgivningen. Det är ju så att vi alla betraktar vår omvärld genom vår egen radar och sätter normen efter det.

Det jag tycker är en viktig egenskap kanske du tycker precis kan kvitta.

För ett tag sedan pratade jag med en av Helenas kompisar och vi kom också in på just om de sidor hos henne som vi kunde irritera oss på.

Hon var rastlös, hade inte tid att vänta in andra.

Hon plockade inte undan efter sig utan lämnade ofta ett inferno.

Hon var dålig på att lämna tillbaka saker; kunde vara kläder, busskort och i  sällsynta fall pengar.

Hon ville ofta att man skulle fotografera henne, massor med kort i olika vinklar innan hon blev nöjd. När hon sen skulle fota någon annan så tog hon ETT kort litet halvhjärtat och sade att det var "jättefint".

Om det var en person hon inte gillade så gjorde hon inte ett försök att lära känna den personen.

Om hon var på dåligt humör så kunde det inte undgå någon.

När jag och hennes kompis suttit ett tag och pratat om dessa sidor om Helena så funderade vi om det var elakt att säga sånt när hon inte kunde försvara sig.

Men hennes kloka väninna sade då att vi tyckte ju om hela Helena och vi sörjer hela Helena.

Så att bara prata om vissa delar av henne skulle bli fel för då är det inte rätta Helenas minne vi värnar utan en bild vi skapat i efterhand.

Helena med sin vän Lina.....

.....som tagit det här kortet på Helena och hundarna ........

.....som finns inristat i stenen