Jag läser och hör  ganska ofta om människor som mått dåligt men som nu mår bättre. Många har levt med psykisk ohälsa under en längre tid och också haft tvivel om livet verkligen är värt att leva.  De har köpslagit med sig själva om de ska fortsättai detta livet.

I många fall har människor i deras omgivning försökt påverka genom att säga att de måste fortsätta för familjens skull, eller vännernas skull eller för nån annans skull.

Väldigt många pratar om att det var när de insåg att de måste fortsätta för sin egen skull, och inte för någon annans, som vändningen kom.

Jag vill mena att man visst kan fortsätta för andras skull.  Att betyda något för någon annan är ett nog så gott skäl att leva.

Nu menar jag inte när man utplånar sig själv för att andra ska må bra, det är något annat. 

Vi lever i ett gemensamt biologiskt system där alla delar är beroende av varandra. Om en del försvinner rubbas hela ekobalansen. 

Eller tänk livet som ett projekt med syfte och mål och och projektplan. Vi ingår alla i många olika sammanhang/projekt. Ibland kanske det inte känns så men så är det.

Om en projektdeltagare lägger av påverkar det genomförande av hela projektet. För det finns ingen som har samma kompetens  och egenskaper som kan komma in i stället.

Så fungerar vi människor och så fungerar livet. Vi behöver varandra och ingen kan ersätta nån annan. 

Vi kanske tror det ibland, att det till och med finns nån som skulle kunna göra det som vi gör bättre.

Men ingen kan vara jag bättre än jag själv. 

Om jag inte finns med kan det aldrig bli lika bra resultat och kvalitet som utan mig. 

Det kan vara en alldeles utmärkt anledning att orka. Vetskapen om att hela detta jätteprojekt är beroende av just mig. Med andra ord att man betyder något för andra.

Helena ingick i många "system" som nu har rubbats