Idag är det vår bröllopsdag. Och minsann, jag har fått både blommor och tårta.

Det är 19 år sedan vi gifte oss i Lida kyrka. .

Otroligt vad tiden går. Dániel var 5 och Helena 3½. Fastän Helena var liten så tyckte hon det var så roligt den där dagen.

Hon hade berättat för dagisfröknarna (som de kallades på den tiden) att det varit en stor fest och att mamma och pappa var så glada så de hoppade. Då menade hon när vi dansade brudvalsen.

Den 10 september är också Internationella suicidpreventiva dagen. En dag just för att uppmärksamma frågor kring suicid och hur antalet skulle kunna minskas.

Det är märkligt vilka sammanträffanden som uppstår  i livet.

Jag hade tidigare ingen aning om att 10 september är en dag som manifesterar mot suicid.

Och vem kunde ana för 19 år sedan att vår bröllopsdag, en glädjens dag också i framtiden skulle kopplas samman med det sorgligaste vi nånsin upplevt.

Samtidigt finns det något hoppfullt över att  suicid uppmärksammas på det här sättet. Det är enda möjligheten att få ner det enorma antalet..  

Fina blommor på bordet när jag kom från jobbet.

19 år sedan, i Åsas brudklänning

Min sida av släkten. Helena och Daniel framför mamma och pappa.

Återigen en helg med det mest underbara solväder man kan tänka sig.

Jag och Tommy har varit på armémuseum i Strängnäs. Jag gjorde ett inlägg på FB om det. Första inlägget sen 12 januari som inte handlade om Helena.  Kändes så bra att skriva några nonsensrader, så normalt.

Jag sitter och lyssnar på fantastiska  Queens "Bohemian rhapsody". En mörk text om en kille som begått ett mord och nu ska avrättas. Vi sjöng den i våras i kören på jobbet. Den har ju flera rader som handlar om livets tunga sidor "sometimes I wish I never been born at all" "If I'm not here tomorrow carry on" .

Då i våras var jag ju mycket skörare än jag är nu. Trots det hade jag inga problem att sjunga den typen av text.

Jag tyckte bara det var roligt för jag tycker så mycket om låten.

Efter en körövning kom jag till min avdelning. Då pratade någon om en jättetrevlig tjej som jobbar hos oss: "Hon är verkligen  solstrålen på avdelningen".  Den meningen högg som som en kniv. Jag hade nämligen läst i ett inlägg om Helena där man skrev att HON var "solstrålen på hemtjänsten"

Med det vill jag säga att man aldrig kan lista sig till vad som är känsligt för den som är i sorg. Det mest positiva och oskyldiga kan ibland göra mest ont att höra.

En annan text jag drar mig till minnes att jag sjöng i påskas med kyrkokören handlade om Jesu uppståndelse.

Det var något om "Jesus har återuppstått, som den första av de avlidna".

Vad jag vet har det inte hänt efter det. När vi sjöng de raderna tänkte jag litet galghumoristiskt att det var hög tid för en upprepning och att jag hoppas Helena blir den andra i världshistorien som återuppstår.

Nu ska vi titta på Sally och dricka te.

Sorg är så mycket mer än att gråta.

Vad sorg handlar om för mig är att hitta ett sätt att hantera det ofattbara och att finna vägen till ett fungerande fortsatt liv.

Det behövs tid till stillhet och eftertanke men också till aktiviteter som skapar kraft inför framtiden.

Jag brukar vanligtvis inte ligga kvar i sängen eller vara apatisk. Jag gråter en del fortfarande men inte så länge åt gången.

Det är så olika och inget är mer rätt än något annat.

Däremot har jag vissa "kryckor" eller "tuvor" jag hoppar emellan . Eller ska man kalla det ritualer?

Jag har tidigare berättat att jag har behov av att åka ofta till kyrkogården till graven. Det är också viktigt för mig att hålla fint på skänken med Helenas foton och minnessaker.  Det finns alltid fina blommor där och vi tänder ljus varje kväll. När jag släcker ljusen för kvällen säger jag alltid godnatt till Helenas foto.

Jag har ofta på mig något som tillhört Helena eller som jag fått i present av henne.

Om jag reser bort är det extra viktigt för mig att ha med något som jag känner kopplar mig till Helena.

När jag köper res-presenter till familjen är det självklart att även Helena ska "få" något.

Jag vet att det inte är på riktigt men det känns bra för mig att göra så.

När jag var i London i somras köpte jag ett armband med nitar i Camden. Nu närjag var i Finland köte jag en stor chokladkaka med Helenas favorit, Marabou mjölkchoklad. Några bitar har jag lämnat på kyrkogården, resten finns på hennes skänk. Ibland tar jag någon bit och lämnar tillbaka resten.

Jag vet att det är fånigt men det fungerar för mig.

Härkommer en bild på Helena som jag tycker väldigt mycket om.

Det är verkligen hon.

Bild från 2008. En glad Helena med sitt fina leende.

Armbandet

Chokladkakan

Har haft jättefina dagar i Finland med väninnorna. Jag ska berätta mer om det i senare inlägg och lägga upp bilder. Kameran har åkt med Tommy till Skåne så jag kan inte visa dem nu.

Igår fyllde Ronja 2 år. Jag missade hennes födelsedag men hon hade fått ett extra gott märgben.

Förra året, på hennes 1-årsdag, var hela familjen bjuden till Helena på födelsedagskalas. Helena hade gjort en  tårta till hundarna och vi på två ben åt wienerbröd. Jag skrev i min dagbok "Åkte och köpte hundpresent. Gick till Helena och firade Ronja som fyllde 1 år. Helena hade gjort en jättefin tårta"

Det var en måndag Ronja fyllde 1 år. Jag minns att jag tänkte när jag gick hem från kalaset att jag var väldigt lyckligt lottad. Tänk att kunna fira en hundfödelsedag på en måndag och att ha tre så fina barn att fira den med.

Jag tänkte också att så länge jag har min man och våra tre barn så behöver jag inget mer.

Nu i efterhand önskar jag att jag också sagt det till min familj då, inte bara tänkt det. Att Helena fått höra det.  

Ronja med sin 1-årstårta