Jag uttryckte redan i början att livet går inte vidare när man drabbas av en så stor förlust. Det är ett nytt liv som har börjat.

Det påminner i många delar om det liv vi levde innan. Jag jobbar på samma jobb, bor kvar på samma ställe, träffar ungefär samma människor.

Men det kan aldrig bli riktigt på samma sätt, samma liv.

Hela världsbilden har fått sig en törn. Det man inte tror ska hända, har hänt. Någon som jag utgick från alltid skulle finnas i mitt dagliga liv var borta på ett ögonblick.

Det är ibland svårt att sätta fingret på vad som är annorlunda. Jag är mig ganska lik i grunden, även om jag är rätt dämpad fortfarande. Jag tycker om att umgås med andra, problem är till för att lösas och jag är nog ganska snäll.

Men det finns en visshet om att allt kan förändras, man kan aldrig veta vad som väntar. Det går inte att planera för allt eller bestämma hur det ska se ut.

Faktiskt vet jag också vad jag nu faktiskt klarar. Jag hade kraften till det svåraste och tyngsta. Ibland tänker jag att om jag överlevt den första natten utan Helena, då kan jag klara vad som helst.

Sen är ju såklart det dagliga livet annorlunda. Mina dagar ser inte ut som när Helena fanns här hos mig. Jag och Helena hade konktakt flera gånger varje dag och vi sågs också så gott som dagligen, såklart att det blir annorlunda nu.

Livet får också andra värderingar, familjen är om möjligt ännu viktigare, jag planerar inte så mycket utan tar dagarna som de kommer.

Helena finns ju med även i vardagen på ett sätt men det har ändrat karaktär.Hon finns tydligt och klart i våra minnen  men också i form av att vi åker till hennes grav, sköter "hennes" skänk  och tänder ljus.

Livet pågår hur konstigt det än kan verka ibland.

Och det kommer nya liv.

En av Helenas vänner fick en dotter nu veckan. Hon och hennes man har bestämt att flickan ska heta Helena i andranamn. Jag är så glad och rörd för den fina gesten mot Helena.

Även i vår familj har vi fått tillökning. Idag har jag och Emilia varit i Åkersberga och hämtat den ljuvligaste lilla kattflicka man kan tänka sig.

Ni som följt bloggen vet att det finns ett antal djur i det här huset sen tidigare. Hundarna Milo, Max och Ronja samt katterna Nizze och Jackson.

Det kan tyckas stolligt att skaffa ännu katt. Och visst har vi det vi gör ändå. Samtidigt så har Emilia önskat sig en egen katt så länge och jag tror det är bra att för henne attfå en egen varelse att pyssla om.

Så här har ni lilla Sam:

 

Jenny

29 september 2013 21:01

Hej!
Jag har arbetat i helgen. I lördags tillsammans med en kvinna som förlorade sin dotter i en bilolycka för 8år sedan. Vi pratade mycket om detta. Jag kände att det är så viktigt för mig att prata om sådana här saker. Jag vill lära mig, vill hjälpa, vill försöka förstå och var gång blir jag medveten om hur snabbt livet kan ändras.
Jag är tacksam och rörd över er som förlorar ett barn och som orkar dela med er av denna svåra händelse.
Det hjälper mig och många andra att se lvad som är viktigt i livet och uppskatta det.
Som du skriver sa även hon inget blir som förr , men man får göra det så bra som möjligt ändå.
Så tack än en gång. Jag önskar att människor kunde öppna sina ögon och ta vara på sitt liv lite mer.
Kramar

Eva Wedberg

30 september 2013 13:01

Tack för din fina kommentar. Och för att du vill lyssna. Det här är svårt och skrämmande för många att tala om och man kan vara rädd som utomstående att ta till sig och våga fråga. Men det viktigaste du som utomstående kan göra är just att fråga och intressera dig. Även om man inte orkar prata om det just då så uppskattar man gesten. Och det viktigaste av allt, ta vara på livet på bästa sätt. Kram

 

På Selmas gata

29 september 2013 23:32

Nämen! Alltså, alldeles ljuuuvlig liten varelse ni skaffat!:) Vilken glädje!

Jag tror som så att när livet är som det alltid har varit, med jobb, hälsa, familj... så har nog många ofta lite mycket om sig och kanske har svårt att se utanför det; "jaha, ska ni göra det och det, hur ska ni hinna/orka?". Men när det händer något i livet, när ingenting är sig likt, då är det fantastiskt att få fokusera på någonting annat; som en liten kattbebis. Jag har ju absolut inte upplevt samma extrema förlust som ni har, men jag blev så sjuk efter att jag fått barn, sitter numera delvis i rullstol, har fått ge upp mina stora intressen, allting är svårare och till slut känns ingenting sådär roligt längre... Nu har vi bestämt, efter några år som hundlösa, att det ska bli en valp här igen och jag känner redan hur lusten till livet ökar... Samma där att det är så skönt att ha något annat att fokusera på, att prata om som inte handlar om sjukdom och sjukhus, hemtjänstbesök och sorg över allt det som inte blev (fler barn, att kunna resa runt som förr, att orka vara den där mamman som man drömde om att vara...) Ja jag tror att det är alldeles rätt både för er och oss att välkomna in en ny liten medlem i familjen:-) Lycka till Emilia!! Kram från västkusten!

Ps. Ni behöver absolut inte svara men jag undrar hur det kom sig att ni har Ronja på heltid? Hade inte hon fått en ny matte?

http://selmasgata.blogspot.se

Eva Wedberg

30 september 2013 12:56

Jag tror också det. för sin överlevnad måste man skaffa sådant som gör att man ser framåt. Det kanske inte var så smart för oss rent arbetsmässigt att skaffa en varelse till men för vårt välbefinnande är det bra. Och jag tror ni gör alldeles rätt också. Oavsett om man drabbas av förluster, sjukdom och annat så har man alltid ett val hur man lever vidare. Lycka till ni med. Appropå Ronja så var det som så att hennes nya matte inte kunde behålla henne. Jättetråkigt eftersom hon hade det bra där. Men vi är tacksamma att vi fick avlastning de sju månader Ronja bodde där. Vi funderar hur vi ska göra framöver med hundarna. Det är tufft med 3 hundar, varav 2 är så pass krävande. Å ena sidan tycker vi om hundarna och vi vill även göra det för Helenas skull. Å andra sidan måste vi ha krafter att ta hand om oss som är kvar. Berätta mer sen när valpen kommer :-). Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...