Direktlänk till inlägg 17 mars 2013
Jag har startat den här bloggen för att jag känner ett behov att uttrycka min sorg och saknad efter Helena. Den är menad som en hyllning till henne och den fantastiska unga kvinna hon var.
Jag hoppas såklart bloggen är givande och intressant för den som läser och följer det jag skriver.
Jag vill också försöka beskriva "vardagen" i en familj när man drabbas av en sån här sak. Vilka praktiska frågor man måste ta tag i, vilka tankar man brottas med.
Att det faktiskt också finns många glada stunder. De stunderna ska man ta emot med öppna armar för de ger kraft
Jag har länge tyckt att det är alltför mycket hysch-hysch kring döden överhuvudtaget.
Nu har jag fått tillfälle (om än mycket ovälkommet) att lyfta litet på locket kring det.
Det framgår tydligt i min blogg att Helena lämnade oss genom självmord, suicid.
Vi trodde aldrig det här kunde hända oss. Vi hade inte ens tänkt tanken. Vi är en helt vanlig familj och Helena var en helt vanlig ung kvinna. Alla som drabbas är faktiskt helt vanliga människor, det är inget konstigt med oss
Suicid/självmord är en vanlig dödsorsak i Sverige. 1600 personer i Sverige tar livet av sig varje år, det är fyra gånger så många som i trafiken. Ändå pratas det litet om det och läggs förhållandevis litet resurser för att minska antalet. Var finns mitträcken och krockkuddar när det handlar om självmord?
Som jag tidigare skrivit så måste vi ha en nollvision kring antalet självmord. Det finns så mycket som kan göras i förebyggande syfte.
Det finns redan i dag mycket hjälp att få om man mår dåligt. Men alltför många drar sig för att söka hjälp. Vi måste kunna prata om själmord och psykisk ohälsa på samma sätt som vi pratar om fysiska åkommor.
Jag kommer att återkomma i ämnet senare i min blogg.
Ordet självmord är laddat och låter ofta mer skrämmande än andra dödsorsaker.
Så är det också för mig på ett sätt. Men det som är absolut jobbigast ändå sorgen att Helena är borta.
Vi har alla många frågor kring varför det kunde hända. Långtifrån alla kommer att få ett svar.
Vad jag VET är att det är en ren TRAGEDI och oändligt SORGLIGT, det finns inget skimmer kring att Helena är död.
Helena hade med stor sannolikhet kunnat få hjälp om hon orkat/vågat berätta om sina innersta tankar.
Jag VET att hon inte tagit det här steget om hon sett någon annan utväg.
Det är en tragedi för oss som är kvar. Men framför allt är det en tragedi för Helena som inte fick leva sitt liv, bara fick ett litet smakprov.
Det är så många drömmar hon aldrig kan förverkliga, så många år hon missar.
Vi har fått många bevis för att Helena var älskad. Men det var inte hennes död som gjorde henne älskad, det var hennes liv.
Ingen skugga ska nånsin falla över Helena för att hon lämnade oss.
Men jag hoppas vi snart kommer till en tid när det är lika lätt att söka hjälp för "ont i själen" som"ont i kroppen".
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
10 |
|||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
17 | |||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
24 | |||
25 | 26 |
27 |
28 | 29 |
30 |
31 | |||
|