Jag hade aldrig trott att det skulle komma så många reaktioner på mitt, Cecilias och Kims deltagande i Aftonbladets webb-TV.

Vi var ju bara en liten, liten del av programmet, där Ludmilla för övrigt gjorde en jättefin insats. Men i och med att vi "skyltade" i början följt av den kortare texten så fick vårt inslag stor spridning.

Jag tror heller inte att det är så vanligt att man får prata på det viset och verkligen försöka beskriva människan man mist. Oftast handlar det om omständigheterna kring själva självmordet.

Jag är iallafall oerhört tacksam över att jag fick den här möjligheten och att problematiken uppmärksammas.

För som jag sagt tidigare, vi som drabbats ska alla vara stolta över de vi mist. De var fantastiska personer som tyvärr just då inte orkade leva. Och det är ingen skam att inte orka.

Vi som är kvar har också all anledning att vara stolta. Vi har gjort allt vi kunnat och velat deras bästa, mer kan man inte begära.

Jag vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer, samtal och  delningar av länken.

Numera reflekterar jag på ett annat sätt än tidigare över hur suicid beskrivs i litteraturen. När man fått upp ögonen för det så märker man att det förekommer i så gott som all´litteratur. En författare som heter Bo Andersson har också skrivit en utmärkt bok "Att vara eller inte" som handlar bland annat om självmord i film och böcker.

Det jag lagt märke till när jag läser i böcker är att det ofta beskrivs litet "ädelt". Sorgligt javisst men ofta finns inget alternativ. En före detta popstjärna som är på dekis och aldrig kan bli den han var, kvinnan som lämnat allt för en omöjlig kärlekshistoria tar sitt liv för att mannen ska kunna fortsätta , krigaren som offrar sig för sitt land. Jag vet att det låter ålderdomligt och sterotypt men det förekommer i litteratur som är relativt nyskriven.

Ibland är det någon ganska avlägsen kompis eller släkting som tar sitt liv och då får man sällan veta mer om dem än just att de tog sitt liv och kanske att de alltid varit litet udda.

Kanske väljer jag fel böcker att analysera men jag tycker inte jag hittat någon som verkligen nyanserar bilden av den som tar sitt liv.  Men kanske är vi inte riktigt mogna för det heller.

Om ni har andra erfarenheter får ni gärna höra av er.

Ännu ett exempel på att jag är inne på andra året efter Helena:

I helgen har jag varit i Mundekulla utanför Emmaboda och hållit kurs för föreningsvalda kassörer inom Riksteatern.

Jag var där för precis ett år sedan på ett liknande uppdrag.

Det mesta var sig likt och jag blev åter fascinerad över den fantastiska anläggningen som byggts av verkliga entusiaster.

För mig var det ändå en stor skillnad. Då, hade jag nyss kommit upp i att jobba halvtid, jag var obekväm med att resa och att ha en massa människor omkring mig.  Jag var helt utmattad då kursen var klar.

Nu finns en helt annan kraft i mig, jag lägger märke till andra saker runt omkring och det stör mig inte att vara i folksamlingar.

Det känns bra att kunna jämföra på det viset och se att det faktiskt gått väldigt mycket framåt sedan förra året.

Jag började detta inlägg med att skriva om inlägget i Aftonbladet web.

Som vanligt kommer man ju på efteråt vad man skulle ha sagt. Om jag fick möjlighet att göra om inspelningen skulle jag beskriva hur mycket jag saknar alla telefonsamtal och SMS från Helena. Jag tror faktiskt att det är det jag saknar mest. Alla nonsenssamtal

"Hej världens bästa mamma, vad gör du?"

"Jobbar, vad gör du?"

"Jobbar. Har du kul då?"

"Sådär. har du?"

"Sådär"

"Var det nåt särskilt?

"Nä. Då säger vi så då"

"Puss då"

"Puss"

Mundekullaidyll