Igår när jag kom till Helenas grav upptäckte jag att någon ställt dit en jättebukett med vita rosor och förgätmigej samt en liten plastfigur föreställande en bröllopstårta.

Det fanns ingen hälsning eller något namn men jag tror mig ändå veta ganska säkert vem som  ställt dit det och varför.

En nära vän till Helena gifte sig i helgen och jag råkar veta att den  brudbuketten innehöll just vita rosor och förgätmigej.

Jag blev så rörd av den fina gesten mot Helena. Att hon fanns med i tankarna hos vännen även på den lyckligaste av dagar.

Tårarna rann när jag stod där och betraktade buketten. Till viss del var det av sorg över att Helena aldrig kommer att stå brud och ha en brudbukett.

Men mest rann tårarna för just för att Helena fick vara med och ta del av glädjen även om hon inte fysiskt fanns där.

Helena har, trots det relativt korta liv hon fick, gjort avtryck på många i sin omgivning. På sitt sätt finns hon fortfarande med i mångas vardag fast hon inte är här

Vi som kände henne och kom i kontakt med henne har alla vår egen bild av Helena och sin egen sorg.

När vi förlorade Helena fick vi många råd om hur vi skulle förhålla oss och hur vi skulle göra för  att  oss igenom sorgen.

En del råd var bättre än andra.

Två som verkligen hjälpt och som jag försökt ta till mig är

1. Sorgen går aldrig över.   

Det kan tyckas hopplöst, särskilt i början av sorgearbetet, att tänka att detta går aldrig över. Men med den vetskapen kommer man igång med att orientera sig i det nya livet mycket fortare. Man behöver inte vänta in att sorgen ska gå över, eftersom den aldrig gör det. Och på ett paradoxalt sätt känns det lättare när man inser det för det blir liksom tillåtet även för annat.

1. Ni har inte ensamrätt på sorgen.

Alltså, vi som föräldrar eller närmaste familj har inte facit på hur sorgen ska se ut. Vi ska också vara medvetna om att andra som kände Helena, kanske skriver på Facebook eller besöker hennes grav, inte gör det för vår skull. De gör det utifrån sin relation till Helena. Den vän, kusin, kollega, barndomsvän de saknar.

Jag försöker tänka på det  när någon gör något för Helena. Jag uppskattar det och blir glad. Men det är  för Helenas skull jag är glad.

Jag har fått så mycket omtanke och hjälp det senaste 1½ året och det är jag tacksam för, för min egen skull.

Men sorgen efter Helena är unik för alla som kände henne och jag har inget facit på hur den ska se ut.

Även om det värmer mitt mammahjärta när jag märker att hon är älskad och saknad för den hon var.

Och jag är oerhört tacksam Helenas skull över den fina buketten.

Den här låten har jag haft med förut i min blogg men jag tycker den passar bra till det här inlägget.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...