Idag har jag gjort ett par saker som jag dragit mig för och skjutit upp.

Det var inte fysiskt jobbigt eller tidskrävande men känslomässigt var det tungt.

Det första var att jag gick till banken och avslutade Helenas personkonto.

Jag har tidigare gått dit och avslutat hennes övriga bankkonton vilket var jobbigt i sig. Men att avsluta personkontot, då kontonumret är hennes personnummer, var värre.

Det kändes litet som att jag svek Helena, som att jag suddar ut henne. Det var så definitivt. Nu har hon inte längre några tillgångar i sitt namn, inga konton. Hon är inte kund på banken längre.

Jag undrar hur länge ett personnummer gäller. Finns det kvar fastän man själv inte är kvar? Eller upphör det när bouppteckning är klar och dödsboets tillgångar fördelats mellan dödsbodelägarna?

Där blev jag medvetet formell. Men det är ju så. Det Helena lämnat efter sig tillhör dödsboet och jag och Tommy äger dödsboet. När bouppteckningen är klar och godkänd av Skatteverket, upphör dödsboet att gälla.

Men hur är det med personnumret?

Jag skrev i början att jag gjort två jobbiga saker idag.

Det andra var att jag lämnade in Helenas telefon till en reparatör.

Helena hade en Iphone. Den hade hon med sig när vi förlorade henne den 12 januari. Vi fick tillbaks den från polisen några dagar senare. Den är givetvis trasig, sönderslagen men inte helt mosad.

Vi har funderat hit och dit om vi ska försöka öppna upp SIM-kortet eller inte. Efter så här pass lång tid känns det inte så viktigt som i början. Men vi känner ändå att vi vill försöka hitta möjliga pusselbitar. Och vi vill också gärna ha tag på de bilder som finns i minneskortet.

Jag vet inte om det är möjligt att fixa telefonen men det är värt ett försök.

För precis ett år sedan var "tjejgänget"; jag, Åsa, Helena, Emma, Lovisa, Emme och Emilia på Cypern.

Jag avslutar med några bilder därifrån.

Trötta tjejer; Emme, Emilia och Helena

Helena väntar på fiskpedikyr

Helena och Emma får fiskpedikyr. De ser rätt skeptiska ut.

Med Emilia och Emme på den årliga båtutflykten.

 

Jenny

7 augusti 2013 07:53

Hej! Jättefin blogg och jag beundrar dej att du orkar skriva och berätta om detta ofattbara och jobbiga!!
Jag tror precis som du att om människor kunde prata om när de hade ont i själen och om suicid då skulle allt vara så mycket bättre! Det är så svårt i vårt samhälle att prata om döden överhuvudtaget.
Jag tror på öppenhet och just sådana här bloggar kan hjälpa många!
Jag blir väldigt rörd när jag läser för du skriver så fint om din dotter och din sorg.Jag har själv 2 barn och att mista dem vore det värsta som kunde hända.
Min kollega miste sitt barn när han skulle fylla sju år. Det är 30 år sedan nu,och hon klarar av att prata om det. Men det tog henne många år innan hon klarade av att jobba den dagen han dog och på hans födelsedag.
Man reser sig och det tar tid- men låt det göra det! Sorgearbetet är inget man kan skynda på.
Tack för att du skriver och för att du får mig att ta vara på livet och allt det vackra man har omkring sig , men som man inte alltid ser.
Stor Kram / Jenny

Eva Wedberg

9 augusti 2013 16:23

Tack för din fina kommentar.
Det är sant, sorgearbetet går inte att skynda på. Jag tror att det kommer ikapp en om man försöker hasta förbi.
Jag är övertygad om att vi har alla förutsättningar att få en bra framtid i familjen.
Men livet är för alltid litet tristare.
Ha det bra. Kram/Eva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...