Det har varit en bra helg på många sätt.

Precis som jag skrev i fredags så har vi haft fina samtal, gråt, skratt, Melodifestival och promenader.

I lördags hälsade vi på Anita, som också är en barndomkamrat till oss. Det är fantastiskt med vänner man känt så länge. Man har en lång historia tillsammans, man har upplevt varandra både de bästa dagarna och de litet sämre. Ändå finns man kvar för varandra, det är en extra trygghet särskilt nu när man är så skör.

Det var tufft att åka till Anita. Senast jag var där, i början av januari, skjutsade jag Helena till en anställningsintevju på en förskola i närheten. Det var det jobbet hon sen fick och skulle ha börjat på veckan efter hon dog.

Våra fina grannar ringde på dörren  i helgen. De hade med sig hembakad tårta och en termos kaffe.

Jag har också promenerat och fikat  med min svägerska Monica.

Jag slås åter av hur lyckligt lottade vi är som har så fint nätverk av människor som tar hand om oss. Men orden i den här versen blir också allt verkligare:

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

 Ingrid visade mig en bild av en cirkel med 6 lika stora tårtbitar. Varje tårtbit symboliserar de grundläggande behov vi har, ex känslor, andlighet, intellektuell stimulans, socialt och så vidare. Jag ska redogöra mer ingående för den vid ett senare tillfälle. Grejen var den att det är viktigt att ge sig tid för alla delarna i ett sorgearbete. Nu har jag haft mycket social samvaro och viss intellektuell stimulans (dit räknas kanske inte Melodifestivalen). Idag ligger känslorna  på ytan. Känner mig genomledsen och nära till tårarna. Saknar Helena så fruktansvärt mycket.

Jag är ju  fast besluten att jobba mig igenom sorgen och skapa ett bra fortsatt liv med de nya förutsättningarna. Men ibland känns det helt osannolikt att vi ska få bra, riktigt glada dagar igen.

Samtidigt är jag så oerhört tacksam att vi har Daniel och Emilia. Det är de som är förutsättningen för att vi klarar oss nu och att vi ser fram emot det kommande livet.

Igår hade vi visning av Helenas lägenhet. Jag hoppas, hoppas att vi får en spekulant och får sålt fort. Helst minst två spekulanter så de bjuder över varandra och vi får ett bra pris. Hur jobbigt jag än tycker det ska bli att packa ihop Helenas saker, så tror jag det är en lättnad när det är gjort.

Till sist de här raderna av Harry Martinsson:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.

Tappa inte bort denna riktning.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Det är fantastiskt hur naturen/kroppen/högre makter tar hand om oss  människor. 

Man tar in så mycket jobbigt som man orkar just då och sen får man vila ett tag.

Från att gårdagen varit så deppig och låg så har denna dag varit nästan som en vanlig dag. Innan.

Tog en långpromenad i det fina vårvädret, jag är glad att jag uppfattar vårsolen.

Nu ikväll har jag och Emilia varit på gymmet. Allt fikabröd sedan 12 januari har gett utslag på vågen.

Jag var till mitt jobb och hälsade på. Jag får så mycket stöd och omtanke där. Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka när jag har krafter igen.

Jag känner återigen hur rätt det var för oss att gå ut öppet med vad som hänt. Och tydligt visa att vi ville träffa människor och prata.

Det gör att det inte känns så konstigt, utan ganska naturligt att träffa kollegor för första gången sedan 12 januari.

Som sagt det var rätt för oss men betyder inte att det är rätt sätt för alla.

Tyvärr finns sorg även på min arbetsplats,  fina kollegan Anneli somnade in i måndags, 56 år gammal.

Känns så tråkigt, tänker ändå att då kanske hon kan se till Helena på andra sidan.

Man lär sig ständigt nya synsätt, melodier, fakta osv. Det är så man utvecklas. Hela tiden utvecklas ju också språket, mycket utifrån hur man lever sitt liv och vilken situation man befinner sig i.

För mig är det främst tre ord som jag alltid kommer att koppla ihop med den första tiden efter Helena:

Styrkekram

Styrkekramar har skickats till oss i massor; via mail, SMS, facebook, tillsammans med blombuketter och i  brev. 

När man får styrkekramar så känner man tydligt att någon bryr sig och man får faktiskt litet mer styrka inom sig.

Jag tycker det är ett väldigt fint ord.

Decoupage

Ursäkta min okunnighet men jag hade faktiskt inte hört ordet innan min vän Åsa omvandlade en glasburk genom decoupage. I burken lade vi sedan några av Helenas personliga saker såsom körkort, piercingar, hårlock och bankomatkort.

Här nedan finns utdrag ur Wikipedia kring decpoupage:

"Decoupage - eller pappersservett-teknik - är en gammal teknik för dekoration av vardagliga föremål med hjälp av vackra pappersbilder och motiv. Decoupage är känt sedan 1700-talet i Italien. Ordet découper är franska, och betyder helt enkelt att klippa ut.

Man kan dekorera alla möjliga saker med decoupage, helst gör man det med pappersservetter, men man kan även använda sig av presentpapper, rispapper och bokmärken. Tidigare, när pappersprodukter var dyra och sällsynta, användes målningar, tyg eller tapeter. Dock är det så att ju tunnare papper man använder, desto finare resultat får man.

Man klipper eller river ut det motiv man vill använda och använder sedan olika lacker för att montera det på diverse föremål. Man kan decoupera på tyg, porslin, glas, zink och plåt, sten, trä, spånkorgar och papper. Beroende på vad man vill dekorera använder man olika lack."

Åsas decoupage

Suicid

Synonym till självmord. Läkare, psykologer och andra initierade använder oftast ordet suicid istället för självmord. Jag kan i och för sig tycka att själmord är ett konstigt, omodernt uttryck så suicid är nog bättre isåfall

Men oavsett vad man kallar det så hade jag helst inte velat förstå innebörden i något av dessa två ord. 

Idag är en riktig tycka synd om mig-dag.

Daniel och Emilia är i skolan, Tommy på jobbet, jag har inget inplanerat.

Alltså en perfekt dag att bara sitta i en fåtölj och vältra sig i självömkan.

Älta och tänka på hur hemskt det är att Helena inte finns. Hur obegripligt det är att det hände och så orättvist att den värsta mardröm blev verklighet, marverklighet.

Och känslan av vanmakt, att inte få möjlighet att hjälpa.

Jag har en gammal LP-skiva med en grupp från Luleå som heter Rekyl. Jag har inte lyssnat på skivan på många år men ett spår därifrån dyker upp i mitt huvud emellanåt.

Det är en låt som skrivits till en kompis som tagit sitt liv. Låten heter Lusten till ett liv, jag tror den förekommer i en film med samma namn.

Några av textraderna lyder :

Jag önskar jag får se dig

Jag önskar jag fått ge dig

Lusten till ett liv.

Jag önskar jag fått ge Helena just det, lusten till ett liv.

 Eller åtminstone att lusten till livet varit starkast.

Vi har gjort en spellista på Spotify som heter Helenas musik. Det är musik som vi kopplar ihop med Helena på ett eller annat sätt.

De flesta låtarna på listan finns där just  för att hon tyckte mycket om dem ex Galway Girl eller Om ditt hjärta slår.

En del musik är sånt som speglar hur vi känner oss: ex Reason to cry och My heart will go on.

Andra är sånt som spelades på begravningen: Du är allt, Himlen är oskyldigt blå

Sen finns det sånt hon inte gillade, utan hon stängde av radion när hon hörde och som vi därigenom kopplar ihop med henne: Läs ROBYN.

Gemensamt för alla låtar är att de väldigt påtagligt påminner om hur mycket jag saknar henne.

Alltså lyssnar jag på  spellistan Helenas musik idag.

Inatt hade jag svårt att somna, ville inte ens lägga mig utan vankade omkring. Jag grät och upprepade som ett mantra: Snälla Helena kom tillbaka.

Jag läser en del om förlust och sorgebearbetning. Jag förstår att jag är inne i reaktionsfasen nu . Det är nog den jobbigaste fasen. Den är långdragen och det är då man tillfullo förstår vad som hänt. Man gråter mycket över det den man mist.

Det är viktigt att inte förtränga det man känner utan låta känslorna komma.

En dag av självömkan kan vara precis vad man behöver.

Idag har vi storstädat Helenas lägenhet inför visningen på söndag. Vi har putsat fönster, torkat ur lådor och dammsugit och skurat överallt.

Vi hoppas förstås på ett så bra pris som möjligt och tycker det är värt att anstränga oss för det. Finns ingen anledning att slarva över för att vi är i denna situation, det är bara någon annan som tjänar på det.

När vi var i lägenheten tänkte jag på sist vi var där och städade;

Det var i mellandagarna i december. Helena hade jobbat hela julen och hade nu en ledig dag. Vi var där och städade och donade hela dan. Helena var nog ganska nöjd med att ha mamma och pappa för sig själv en hel dag. Hon tyckte att det var som i TV-serien "Ung och bortskämd".

Hon  och jag avslutade den dagen med att ta bilen till  stan, parkera i parkeringshuset på Medborgarplatsen och sen gå till Södra Teatern och se  Carl-Einar Häckner.

Det var Helena som körde, med mig som kartläsare. Lika uselt lokalsinne båda två. Så istället för att enkelt svänga in på Götgatan och komma direkt till parkeringshuset på Medborgarplatsen så tog vi ofrivilligt en tur  till såväl Slussen, Östermalm och Centralen. Till sist insåg vi att vi inte skulle hinna utan började köra hemåt. Och när vi försökte hitta vägen hem så hamnade vi på Medborgarplatsen. Med någon minut till godo hann vi till Södra Teatern.

Föreställningen var OK men det vi skrattade åt var våra irrfärder innan.

En annan resa - Cypern sommaren 2012

Ikväll har jag gjort comeback i min kör.

Jag är medlem i en kör i Tumba kyrka, samma kyrka som Helena begravdes i för tre veckor sedan.

Jag var nervös innan jag skulle dit eftersom det var första gången efter begravningen.

Vi övar  i själva kyrkorummet så det går inte att undvika minnena på något sätt när man kommer dit.

Hela kören har varit så stöttande under den här tiden. De har skickat blommor, besökt oss, ringt och skickat brev. Flera av medlemmarna var också med ceremonin. Gunnar körledaren spelade.

Det kändes  faktiskt väldigt bra att komma tillbaka. Alla var snälla, kramade och önskade mig välkommen tillbaka.

Jag höll också ett kort tal och tackade för all omtanke.

Innan jag gick därifrån tände jag ett ljus. Jag hoppas nånstans att Helena kände att jag var tillbaka.

Tumba kyrka utifrån. Kyrkan ligger ett stenkast från vårt förra hem

Ikväll har jag gjort comeback i min kör.

Jag är medlem i en kör i Tumba kyrka, samma kyrka som Helena begravdes i för tre veckor sedan.

Jag var nervös innan jag skulle dit eftersom det var första gången efter begravningen.

Vi övar  i själva kyrkorummet så det går inte att undvika minnena på något sätt när man kommer dit.

Hela kören har varit så stöttande under den här tiden. De har skickat blommor, besökt oss, ringt och skickat brev. Flera av medlemmarna var också med ceremonin. Gunnar körledaren spelade.

Det kändes  faktiskt väldigt bra att komma tillbaka. Alla var snälla, kramade och önskade mig välkommen tillbaka.

Jag höll också ett kort tal och tackade för all omtanke.

Innan jag gick därifrån tände jag ett ljus. Jag hoppas nånstans att Helena kände att jag var tillbaka.

Tumba kyrka utifrån. Kyrkan ligger ett stenkast från vårt förra hem

50 dagar har gått sedan Helena lämnade oss.

50 dagar av frågor, chock och framför allt en enorm sorg och saknad efter vår älskade Helena.

Hon är för alltid min dotter och hon finns med mig i allt jag gör. Men hon är inte här, hon ringer inte, hon kommer inte, hon tjatar inte, hon skrattar inte med mig och åt mig.

Jag tycker det är orättvist att vi drabbats av detta, det här ska ingen ska behöva uppleva.

Men jag blir varm av all omtanke vi mötts av under denna tid, utan det tror jag inte att vi orkat.

Jag har trots allt en stark önskan att få fortsätta mitt liv här på jorden i många år till. Så länge vi har Daniel och Emilia och släkt och vänner så är det ändå ett gott liv.

Åh, vad jag önskar att Helena också fanns här med oss.

Cypern 2012, tävling om vem som kan äta en lakritsrem fortast

Ronja, Helenas härliga doberman är här ett par dagar. Ronja bor numera hos Lina, Helenas kompis. Vi skulle gärna ha henne hos oss hela tiden men det blir för mycket med tre hundar. Dessutom har Ronja det jättebra hos Lina.

Jag brukar säga att Max var Helenas ögonsten som hon älskade mest men Ronja ÄR Helena.

Likt Helena så tar Ronja över ett rum när hon kommer in, hon stormar in och man undrar litet nervöst vad som ska hända. Och man blir glad bara man ser henne.  

++

Litet trångt blir det med 3 hundar i sängen

Vi har en scoutalmanacka i köket. En sån där man  klistrar fast en bild för varje månad och river en lapp för varje dag.

Jag har ännu inte klarat att byta månad till mars.

Det var tufft förra månaden att byta från januari till februari. I januari fanns ju Helena och det kändes som att så länge som vi hade den månaden uppe i almanackan så fanns hon med på något sätt.

Men att februari är slut innebär ju att det finns en månad så Helena inte alls funnits med oss.

Det blir så definitivt.

Jag väntar nog några dagar till innan jag byter månad.