Söndagen blev tuffare än jag kunnat tro. Det kändes som allt kom tillbaka men att jag inte hade "chockfiltret" som fanns i början.
Jag hade ett behov av att åka till kyrkan där Helena begravdes så jag och Monica var på högmässa. När jag satte mig i bilen spelades "Let her go".
I kyrkan fanns just denna dag en flicka som var född 12 januari 2013 och alltså fyllde 1 år. Vi sjöng och hurrade för henne. Det kändes absurt på ett sätt men inte fel.Livet måste fortsätta.
Jag åkte till kyrkogården med en chokladkaka som jag köpt åt Helena, hennes favoritgodis.
Jag fortsatte tycka synd om mig själv en lång stund. Sorgen är en sak men det är saknaden som sliter sönder.
Än en gång var det värmen och omtanken från vänner som fick allt att vända. Under eftermiddagen började vänner strömma till och med prat, gråt, skratt, kaffe och tacos lyckades vi vända denna tunga dag till en dag atr minnas med värme. Och med vetskapen att vi nu klarat även den.
Till sist en dikt som jag haft med förut men som jag tycker är så fin och som stämmer ännu mer nu när det gått en tid
"You never said I'm leaving
You never said goodbye
You were gone before we knew it
And only God knows why
A million times we needed you
A million times we cried
If love alone could have saved you
You never would have died
In life we loved you dearly
In death we love you still
In our hearts we hold a place
That no one could ever fill
It broke our hearts to lose you
But you didn't go alone
A part of us went with you
The day God took you home"

Nu sitter jag här

Kvällen före den 12 januari. 

Hela veckan har det känts pirrigt som inför en operation eller en rotfyllning.

Nu befinner jag mig liksom i väntrummet inför morgondagen.

Den 11 januari förra året var sista gången jag träffade Helena. Så ett år har redan passerat.

Den 12:e pratade jag med henne vid 14-tiden, det klockslaget bävar jag för imorgon.

Och imorgon den här tiden har vi gått varvet runt.

Det var strax efter 20 det ringde på dörren och två poliser stod utanför.  

Liksom då sitter jag och tittar på Stjärnorna på slottet. Förra året var Philip Zandén huvudperson.

Ikväll är det Leif Andreé. Det visar sig att han varit med i ett punkband och delar ut T-shirts till övriga med motiv av Ramones, Sic Vicious, Sex pistols, Clash osv. Samtliga stora idoler till Helena en gång och jag kände igen varenda T-shirt från hennes garderob. 

Tack för den hälsningen SVT.

Från imorgon kan vi inte längre säga "minns du förra året den här tiden när Helena .....".

Från imorgon kommer alla minnen av Helena i livet att vara mer än ett år gamla.

De nyare minnen vi har av henne är att hon inte längre finns med.

Det är märkligt hur allting kommer tillbaka en sån här kväll. Alla känslor som fanns, den stora sorgen, alla blombud som kom med blommor, gemenskapen med alla andra som sörjde, uppgivenheten att ingenting kan bli bra igen.

Helt plötsligt är det som att allt precis har hänt.

Helena känns närmare än hon gjort på länge, och saknaden mer påtaglig.

Nu har det alltså gått ett år. Jag börjar år två i mitt nya liv.

Helena kommer alltid att finnas med i våra tankar i det vi gör. Men den här helgen, runt årsdagen är hon huvudperson.

Allt vi gör denna helg, i varje andetag, är för Helena !!!

Så var jul- och nyårsfirandet över för den här gången och jag är åter hemma i Tumba.

Det har gått bättre än väntat med dessa dagar.

Jag tror det var bra att vi åkte iväg och gjorde på ett annat sätt än vi brukar.

Det känns konstigt att vi är inne i 2014, ett år Helena inte kommer att uppleva. 2013 var ju hon ju faktiskt med några dagar.

I likhet med att jag hade svårt att byta månad på almanackan i januari 2013 har jag nu svårt att byta till  2014 års almanacka. Tills vidare finns båda framme.

Samtidigt är 2013 så förknippat med tråkiga minnen så det känns som att ett nytt år ger en chans till nystart.

Jag fick ett SMS  klockan 00:00 1/1 2014. Det stod  ett ord: ÄNTLIGEN. Jag förstod precis vad det betydde.

Stugan vi hyrde under helgerna ligger som sagt ganska ödsligt. Fantastisk fin natur och fin stuga och precis vad vi behövde.

En annan fördel var ett begränsat utbud av radio och TV. Vi hade några norska kanaler på TV om det inte var för blött för då fungerade inte parabolen.

Så vi lyssnade desto mer på P4 på radion.

En utsändning jag råkade höra kom från Stockholm Närradio.

Programmet hette Radio Totalnormal och sänds i vanliga fall på frekvens 101.1

Radio Totalnormal syftar till att minska tabu kring psykisk ohälsa . De som gör programmet har egna erfarenheter av ämnet.

Det var utmärkta inslag med bland annat en intervju med en tjej med bipolär sjukdom och ett reportage om psykakuten.

Radio Totalnormal är värt att uppmärksammas och att nå en större publik

En annan sen kväll i stugan spelades  Leonard Cohens Anthem med den fina refrängen:

"Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in."

Jag lever i 2014 men har litet svårt att släppa 2013.

Ni som följer min blogg vet hur chocken, sorgen och saknaden efter Helena dominerat under året.

Det har varit den avgörande händelsen. Inte bara detta år, jag vet att den för alltid kommer att förändra mitt liv.

Det är svårt att rangordna det som händer och säga vad som påverkar en mest.

Det har naturligtvis funnits andra saker som skakat om tillvaron och som gjort att jag ändrat min syn på livet och mitt sätt att vara.

Att få barn är det största, att träffa äkta mannen, att studera, att lämna Jämtland,  att pappa dog. För att nämna några.

Dessa gjorde att mitt liv ändrade riktning; antingen styrde jag själv eller så var det som i pappas fall ganska väntat.

Men att utan förvarning, från en sekund till en annan, förlora Helena var en så fundamental jordbävning i mig så efterskalven kommer att återkomma under resten av mitt liv.

Min vän Åsa höll tal på Helenas begravning.

Hon sade att om Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Men att i det här fallet smällde han igen dörren med sån kraft att fönstren fortfarande skallrar.

Liknelsen med det öppnade fönstret betyder naturligtvis att om något går förlorat kommer det alltid också möjligheter. Det för något gott med sig, även om det inte alltid uppväger det man förlorat.

Så vilka fönster har då öppnat sig för mig detta år?

• Först och främst har jag insett vilka fantastiska vänner, släkt och kollegor jag har. De har ringt, skrivit, bakat, handlat, gått med hundar, städat, skickat blommor och en miljon andra saker. Ingen har undvikit mig eller behandlat mig annorlunda. Alla har funnits där som stöd när jag behövt.
• Jag har haft de bästa och mest meningsfulla samtalen nånsin. Jag har pratat så många gånger om det som hänt med så många människor. Jag har haft ett behov av att prata men det som hänt är att det också öppnat upp för andra samtal om  livet, existentiella frågor och de hemligheter vi alla bär på.
• Jag är en bättre lyssnare och jag är tydligare med att uttrycka vad jag tycker och tänker.
• Det finns de som säger att jag till viss del förändrats till det bättre.
• Jag har via litteratur, föreläsningar, internet och så vidare skaffat mig kunskaper om sorg, suicid, psykisk ohälsa och att förlora barn. Jag känner till en mängd organisationer som jobbar med detta och jag kan namnen på ett antal kända forskare i ämnet och vilka resultat de uppnått.
• Jag har mött och lärt känna nya fantastiska människor. De som förlorat närstående på samma sätt som jag, de som jobbar med att hjälpa drabbade, de som jobbar med psykisk ohälsa och att förebygga suicid, de som jobbar med att uppmärksamma det gigantiska samhällsproblemet suicid - och många fler.
• Jag jobbar mindre, ingen övertid på hela året.
• Jag lyssnar på kroppen. Jag känner efter vad jag orkar och vilar om jag behöver.

Så visst har många bra saker och insikter dykt upp. En del kommer att bestå, andra att blekna med tiden.

Jag vill aldrig mer uppleva ett liknande år som 2013.

   Jag kan aldrig få det hemska att förlora Helena att inte hända men jag hoppas jag kan hålla kvar "det öppnade fönstret" så  länge som möjligt.

Nu har vi klarat av den första julen utan Helena.

Den första julen i det nya livet.

Det liv  som började 12 januari i år.

Det har trots allt gått ganska bra.

Vi har ju inte alls förberett på samma sätt som vi brukar.

Inga pepparkakor, ingen knäck, inget pepparkakshus.

Julklapparna har varit färre och bara en tredjedel av pyntet är framtaget.

Vi har heller inte firat på samma sätt som vi brukar..

Det här året hyrde vi stuga i norska fjällen och firade med goda vänner i stället för med släkten.

 Det har varit trevligt med mycket god mat, skratt och dessutom massor med snö utomhus.

Men visst saknades Helena trots det. Det spelar nog ingen roll hur man ändrar eller ur långt man åker.

En vän till mig skrev att man alltid har sig själv i bagaget, och det stämmer så väl. Man kan inte resa ifrån saknaden och sorgen. Men man kan hitta sätt som gör det lättare att bära.

Och nu har vi snart klarat ett helt år.

Ibland saknar jag Helena mer än jag gjorde i början. Det var ju så länge sen vi sågs, vi har så mycket att ta igen, att "catcha up".

Samtidigt ger det en styrka att  ha gått igenom så mycket. Stundtals känns det nästan outhärdligt men vi vet att vi klarar det och att vi blir litet starkare för varje dag vi fixar.

Ett par bilder från när julen och advent var som de skulle

Nu har vi beställt gravsten.

Liksom det mesta annat så har vi lyckats göra ett stort projekt även av det.

Vi har tillbringat många timmar vid datorn och tittat på Stenhuggeriernas hemsidor. Vi har också gått runt på flera kyrkogårdar för att få uppslag över hur vi vill att stenen ska se ut.

En måndagmorgon innan jobbet gick jag runt bland gravarna på Lilla Dalen och mätte stenarna med tumstock. Kyrkogårdsarbetarna måste ha undrat vad jag höll på med.

Förr i tiden såg stenarna ungefär likadana ut, oftast fyrkantiga, man köpte en standardsten och graverade in namn och kanske någon ängel eller en annan symbol.

Numera kan man välja i princip vilken form som helst. Det finns vissa bestämmelser hur stor stenen får vara, beroende på var man har platsen, men för övrigt är det fritt.

Det finns många olika stensorter, svart, röd, grå.

Vi har enats om att stenen ska vara i hallandsgranit, som är en röd stensort.

Vi säkra från början om att vi vill ha ett hjärta. Först ville vi att den skulle vara helt formad som ett hjärta, nu har vi beslutat att det ska slipas ett hjärta i stenen.

En gravsten ska ju stå länge, så den måste vara rätt "tidlös".

Vi tycker att det ska vara en hyllning till den som man reser den för.

Vi ville gärna  att det skulle säga något om Helena som person och den hon var. Vi ville på något vis uttrycka hur mycket vi saknar henne.

Fjärilar har blivit en symbol för Helena för mig under den här tiden, så det ville jag gärna ha med.

Vi var tvungna att skratta till när vi satt på stenhuggeriet och gjorde vår beställning. Vi tyckte det lät mer som att vi pratade om en runsten än en gravsten.

Men nu är utformningen klar och vi kommer antagligen att få stenen levererad runt midsommar.

Lägger upp några bilder på Helena här nedanför.

Åh, vad jag saknar den flickan och önskar att hon var här istället.

Brev till Helena

Tumba 2013 02-09

Älskade Helena!

Tiden går fort trots allt.

Men jag saknar dig.

Det kommer aldrig att bli riktigt bra utan dig. Men förhoppningsvis bättre än nu.

Vi har så mycket med begravningen. Vi vill ju att det ska bli så bra som möjligt och att hela den dagen ska bli din dag som visar vem du var.

Ví har bestämt att det ska vara en hyllning till dig.

Inte så mycket om varför det här hände och hur tragiskt det är att du är borta för alltid.

Jag planerar att hålla tal för dig. Då ska jag nämna att du älskade livet men att du inte riktigt orkade.

Ungefär som när man är bjuden på fest men blir sjuk samma dag och blir tvungen att tacka nej. Trots att man sett fram emot festen så kan det vara skönare att avstå stanna hemma i mjuisbrallor.

Vi övar också på sånger och psalmer vi ska sjunga. Det blir din musik och psalmer jag tror du tycker är OK. Trots att kyrkan inte är riktigt din grej.

Just nu är Emilia, Cassie och Cissi nere i köket och bakar cupcakes som vi ska bjuda på till kaffet.

Jag har köpt en massa choklad som vi ska lägga ut på borden.

Det är ju självklart att vi ska äta tacos på minnesstunden. Vi ska köpa 17 kg köttfärs som vi ska bryna.

Jimmy har beställt färdighackad lök och sallad. Kan bli tufft att hinna med alla förberedelser annars.

Igår var Sören , Monica och Jimmy här och vi planerade hur du ska bäras ut från kyrkan.

Anneli och Lina var hit häromdagen. Jag tycker det är så roligt att träffa dina vänner, men det märks att du inte är med.

Emilia mår ganska bra nu med det skulle nog vara bra om du försökte titta till henne på nätterna om du är i närheten. Men helst ska du åka iväg och koppla bort oss ett tag så du får vila.

Vi tror att Daniel har träffat en tjej. Han är hemlighetsfull som vanligt. Men Lovisa har skvallrat att hon såg honom med en tjej i Huddinge.

Max och Milo ligger här hos pappa och mig. Vi vilar litet för att samla kraft inför tisdag.

Det kommer 100 personer på minnesstunden. Helena, kan du förstå att så många älskar dig och saknar dig.

Min älskade flicka. Jag kommer fortsätta skriva till dig och briefa dig på vad som händer.

Jag önskar du var här hos oss. Så kunde vi se på Mello tillsammans ikväll.

Vi hörs gumman!

Kram/mamma

Helena missade inte gärna en fest

Helena på fest

Cupcakes-tillverkning 9/2

Nu publicerar jag det jag antecknade 7/2.

Jag har dragit på att dela med mig. Jag tror jag ville ha det litet för mig själv.

Det handlar om det absolut sista mötet med Helena. Rättare sagt det som en gång var hon, den kropp eller det skal vi kände som Helena.

Jag väljer att skriva ordagrant som jag skrev ner det den kvällen.

Kanske tycker ni det ni läser här nedanför är skrämmande och otäckt.

För oss som var där var det inte alls så. Det var oerhört sorgligt och smärtsamt  men det kändes värdigt och var trots allt en fin stund.

ATT SE HELENA -sista gången

Jag hade ett sånt behov av att se Helena när hon var iordninggjord. Som mamma ville jag följa mitt barn hela vägen.

Jag hade bestämt tid med begravningsbyrån klockan 14. 7/2 14.00

Åsa ställde upp och skjutsade. I sista sekunden bestämde sig Tommy för att följa med och se Helena en sista gång.

Vi möttes av begravningsentreprenören Erika i kapellet i Lilla Dalen.

Hon hade ordnat så fint med vatten och näsdukar i entrén.

Helena låg i sin vita kista i kapellet.  Ljus var tända i kapellet och det var stämningsfullt.

Hon hade på sig sin svarta top, tights, örhängen, halsband och nitbältet. Och bredvid låg skorna med de sylvassa höga klackarna.  Där fanns också en liten blomsterbukett.

Alla sakerna vi tidigare hade med oss till Rättsmedicin i Solna var där med henne i kistan; Vännerbox, Ica-kort, kastanj, halsband, Bolo, sockor, yllehalsduk, nyckelring.

Litet hade hon förändrats, kinderna var litet insjunkna och märkena på kinden något större.

Men visst såg vi tydligt att det var vår flicka.

Dessutom var armarna och händerna framme. De där händerna som jag älskar så mycket. Förundrades över att hon faktiskt är så "hel" på utsidan.

Vi pussade på henne, klappade på henne. Pratade om hur mycket vi älskar och saknar henne, alltid kommer att ha henne med oss, pussade igen.

Kunde liksom inte få nog, ville alltid ha henne kvar, vara med henne.

Tommy hade med ett busskort till henne. Hon lånade alltid hans busskort, hoppas hon kan åka och se på späckhuggare med det.

Kände på henne, smekte litet på armarna.

Hård och kall.

Hon men ändå inte hon.

Men det närmaste vi kunde komma.

Sade åter till henne hur mycket vi älskar henne.

Älskar, älskar, älskar, älskar, älskar, älskar, älskar.

             ÄLSKAR ÄLSKAR

                                   SAKNAR

                                         LÄNGTAR

Älskar älskar älskar älskar

Pussade på henne. Önskade hon kunde röra sig.

Jag var själv med min Stinta.

Gick ut och drack vatten.

Erika berättade att man av tradition lägger en vit duk över ansiktet på den döda. Det är gammal folktro att man ska skydda ögonen mot solen när man kommer till himlen.

Jag  gick in för att säga hejdå till Helena. Som avslutning lade jag duken över hennes ansikte, lekte tittut några gånger innan jag slutligen lade på den.

Över det där underbara, vackra ansiktet som skänkt mig sån glädje.

När jag kom ut  berättade jag att jag lagt  duken över Helenas ansikte.

Erika frågade då om vi också ville stänga locket.

Jag och Tommy gick in själva och hjälptes åt att stänga locket.

Det kändes så rätt, fint och värdigt. Vi som en gång tog emot henne var också de som gjorde henne klar för den sista resan.

Under tiden vi stängde pratade vi med henne. Att mamma och pappa var där så hon behövde inte vara rädd. Vi sade hejdå och stängde sedan locket för gott.

Klappade på kistan innan vi gick ut.

_______

Vi tillbringade drygt 1½ timme där i kapellet. Jag var förvånad att vi stannade så länge.

Men vad är det i evigheten? Nu måste vi klara oss utan henne så länge.

Kapellet vid begravningsplatsen Lilla Dalen