Älskade vännen!

Grattis på 24-årsdagen. Eller hur säger man? Det är väl inte riktigt 24 -årsdagen, utan 24 år sen du föddes.

Jag tror att man som förälder alltid kommer ihåg efteråt precis hur det var den dagen ens barn föddes. Daniel kom den varmaste augustidag man kan tänka sig 1989, Emilia en lördag mitt i skid-VM 1999 och jag ville hinna se klart en tävling innan vi åkte in till sjukhuset.

Och så du, en strålande vacker vårdag 1991. Det var en måndagmorgon vi åkte till Södertälje sjukhus och vid lunch var det klart. Världens lättaste förlossning. Barnmorskan sade efteråt att man inte kunde se så pigg ut när man nyss fått barn.

Och du var så lätt att vara mamma åt. Glad, pigg och energisk. Du hade alltid något på gång. Alltid med där det hände saker.

Och alla dessa djur som du älskade. Katterna, hundarna som du passade, hästarna du red. Men de vandrande pinnarna hade du nog kunnat vara utan.

Till skillnad från mig så var du smidig och vig.  Du reste dig långt innan du var ett halvår gammal.

Jag var så otroligt imponerad när du red och faktiskt STOD på hästryggen när hästen travade runt.

Och så kunde du gå ner i spagat, bara så där. Jag ville ta med dig till min gamla idrottslärare och visa att jag minsann hade en dotter som var så vig.

Och det jag alltid tjatar om; när du hoppade i vattnet och simmade. Trots att du aldrig gått i simskola eller hade övat så kunde du bara simma. Jag förstod aldrig hur det gick till.

Din energi gjorde mig ibland helt slut, det hade varit lättare att hålla reda på en näve loppor än dig när du var på det humöret. Men alltid rolig att vara med, du gav mig så mycket.

24 år skulle du fyllt idag. Jag hade velat vara med den 24-åriga Helena. Vuxen, kanske på god väg att hitta dig själv. Kanske hade du gått en utbildning, kanske jobbat med något du tyckte om. Oavsett så tror jag vi hade "hängt" mycket med varandra. Gått på bio, rest, fikat.

Du hade säkert ringt för flera veckor sen och undrat vad du skulle få i födelsedagspresent, förhandlat om vad du ville ha. Du hade också haft önskemat och önsketårta och önskefirande.

Vi ska fira dig litet idag också för dagen du föddes är en glädjens dag.  Jag är så tacksam för åren med dig, jag önskar bara att de blivit fler. 

Ta hand om dig nu. Vi hörs snart igen.

Kram/mamma

Fy fan för att leva utan Helena. Orden kommer över mig plötsligt en dag när jag står vid spisen.
Fy fan för att leva utan Helena. Orättvisan över att detta hände oss. Orättvisan att hon inte fick leva slår mig återigen med full kraft. Efter drygt två år kommer det fortfarande över mig.
Världens bästa Helena, Hellan för de flesta, vår Stinta.

På ytan hade hon så mycket. Åtminstone trodde vi det. Men det hjälpte inte. Räckte inte. Hjälpen nådde inte fram. Vi visste inte vilka hennes behov var. Antagligen visste hon det inte själv. Men vi vet att ytan inte alls speglade det som fanns inuti henne. Det yttre vägde lätt när själen kraschade. Och ingen såg vad som hände.

Hon gick miste om nästan hela sitt liv och jag svär för jag saknar henne så mycket.

Vår 14-åriga katt Nizze har åter åkt på storstryk och vi var tvungna att åka till veterinären och få honom hopsydd. Nu går han omkring här delvis rakad,  han är sydd med blå tråd och och har två dräneringsrör som sticker ut. På håll ser det nästan ut som han har papiljotter.

Jag har skrivit om Nizze förut i bloggen. Han har alltid varit otursförföljd och skadat sig på de mest otroliga sätt och de akuta turerna till veterinären har blivit ett antal genom åren. Mer än en gång har jag trott att nu är det kört men han repar sig och han är nu alltså 14 år fyllda.

Helena har en kusin som är född samma år som henne som heter Terese. När det var något år gamla  fick de varsin likadan docka av sin farmor/mormor.

Det var en docka med tygkropp och med huvud, armar och ben i plast. Fästa med tråd i kroppen. Helena älskade den här dockan. Hon bestämde att det var en pojke och döpte den till Bolo. Det var hennes absoluta favoritleksak som följde henne vart hon än var under många år. Det där armarna och benen hade en förmåga att lossna titt som tätt och vi försökte hitta bättre och bättre tråd för att knyta fast dem. Utan nån större framgång. Ibland tappade Bolo nån kroppsdel utomhus och vi gick skallgång för att lista ut var den kunde vara. Helena klippte Bolo och försökte också bättra på färgen på Bolo med tusch vid nåt tillfälle vilket inte direkt förbättrade det redan skamfilade utseendet. Bolos sista "offentliga" framträdande var när Helena tog studenten och han försedd med blågula band fick hänga runt hennes hals.

När Helena sen lämnade oss och skulle ut på sin sista resa var Bolo en av de två saker jag skickade med henne. Det andra var ett par yllesockor, hon var alltid så frusen om fötterna.

De senaste dagarna när Nizze gått omkring är med sina stygn och sina dränage och sett eländig utså har vi pratat om att han påminner om Bolo. Skamfilad och lagad många gånger. Uträknad med alltid kommit tillbaka. Det känns liksom bra att göra den parallellen. Att prata om Nizze och samtidigt blir det en brygga till väldigt fina barndomsminnen av Helena. Nu och då. Minnena blir mer nära, mer verkliga. Och de blir en del av vårt dagliga liv, här och nu.

Jag svär fortfarande ibland för att Helena inte fick vara kvar hos oss. Men minnena som jag är oerhört tacksam för finns kvar och dem kan ingen ta ifrån oss.

Nizze, åter sydd

Helena med Bolo

Helena och Nizze

Bolo till slut

Den här veckan har jag varit på Disputationsfest.

En nära blev medicine doktor med sin avhandling

Medicine management in municipal homecare; delegating, administrating and receiving.

Jag är glad för hennes skull och känner mig stolt över att hon gjort detta.

Detta är en vän som jag umgåtts med under många år. Vi har rest på semesterresor ihop familjevis och på senare år reste vi med döttrarna på tjejresor till solen.

Vi har läst på Komvux och gjort högskoleprovet, gått kurs för att lära oss baka som proffsen och vi har även engagerat oss i Civilförsvaret och i styrelsen för Samfällighetsföreningen där vi då bodde.

Kort sagt kan man säga att vi trivs tillsammans, har mycket att prata om och skrattar mycket ihop.

Jag har tänkt mycket på henne den senaste veckan när det varit aktuellt med disputationen.

Jag har också funderat över vänskap och vad den betyder för oss människor. Vänskap berikar livet och gör det roligare.  

Vänskap är lätt när livet flyter på. Det är när det stormar omkring som vänskap sätts på prov. Det är då det visar sig vad det är värt

När  poliserna som kom hem till oss med beskedet att Helena lämnat oss frågade de om det fanns någon vi kunde ringa.

Min vän och numera medicine doktorn en av de första som dök upp i huvudet.

Hon inte bara kom, hon stannade i flera veckor tills vi klarade oss någorlunda igen.

Hon fungerade som kurator, kock, servitris, chaufför, glädjespridare och administratör. Naturligtvis var vi också enade i sorgen, hon och hennes familj hade känt Helena lika länge som vi.

Det betydde oerhört mycket att hon fanns här. Och det har också betytt mycket för vilka vi sen var när vi reste oss igen.

Det var fler som fanns där på ett eller annat sätt för oss under den där mardrömstiden. De som reste långt i vintermörkret för att kunna stötta, de som dök upp med fika och mat, de som tog med oss ut på promenader. De som skickade böcker och brev. Listan kan göras lång.

Alla dessa betyder nåt alldeles särskilt nu. De var där för oss när vi verkligen behövde dem

Sen finns kanske också några som inte riktigt höll måttet. Som kanske inte vågade eller orkade.

Det är inte lätt att veta vad man ska göra och jag dömer ingen. Jag är inte så säker på att jag själv hade kunnat vara stöd för någon i min situation. Det vet man inte förrän man ställs inför det.

Men jag vet att om  man har varit nere i det mörkaste tillsammans då skapar det speciella band för all framtid. Banden blir starkare med dem som fanns där men kan  också försvagas om man inte kan mötas i det svåra

Och extra rörd blev jag över att vår familj nämns i avhandlingen och dessutom Helena ”in beloving memory” .En fantastisk fin gest för oss och jag vet att Helena hade gillat det.

Helena och Åsa

Med familjen Craftman på Öland 2005

På Ö  

I helgen besökte jag en hälsomässa i Härjedalen.
Jag var inbjuden dit för att föreläsa. Efter en resa med nattåg till Östersund och därefter några timmar i buss kom jag så fram.
Jag föreläste först en dryg timme. Jag berättade min historia, om det som hände med Helena och tiden efter. Jag pratade också om Suicide Zero och om hur vi måste jobba för att minska antalet självmord.
Efter min föreläsning pratade jag och åhörarna ytterligare nära två timmar. Jag fick ta del av andras gripande historier och en del av vad man gjort i Härjedalen för att sänka självmordstalen. Det blev en väldigt fin och för mig värdefull stund.
Jag slogs av hur mycket som görs, hur många som engagerar sig och försöker vända en ond spiral. Det blev också alltmer tydligt att vi måste hitta sätt att samordna insatserna och idéerna. För de finns där i stor skala.
Jag insåg också återigen hur värdefullt det är för mig att jobba med detta. Att jag får större förståelse i mitt huvud för det som hände. Att känna gemenskap med andra som upplevt samma sak. Och stärkt i vikten av att fortsätta. Att dra mitt strå för att åstadkomma en förändring.

När jag var liten för 40-50 år sedan var det runt 1000 personer som dig i trafiken varje år, nu är det förre än 300, mindre än en tredjedel så många som för 40 år sedan. Jag har en förhoppning om att få leva minst 40 år till. Om motsvarande resurser satsas för att förebygga självmord de närmaste 40 så borde jag få uppleva att antalet självmord minskar från 1600 till mindre än en tredjedel, 500/år.

Sonfjällsskolan

Väntan på bussen

   Jag har en känsla av att vi som drabbats av en stor sorg förväntas vara mer lagom än tidigare.

Lagom glad, lagom sällskaplig, lagom trevlig.

Inte förlora humöret, det kan tolkas som att man blivit mer labil. Om man brusar upp och blir arg är risken stor att man betraktas som en tickande bomb av sin omgivning. Som kan brisera vilken sekund som helst och skapa en olustig stämning. Och att man inte längre klarar motgångar utan bryter ihop och tappar humöret för minsta lilla..

Man får inte verka bitter eller missnöjd. Såna känslor kan bara komma utifrån att man upplevt en svår sorg. Man ska vara ödmjuk inför andra människor och deras liv. Om inte ”man kunde tro att hon skulle visa mer omsorg, har hon inte lärt sig något av det som hänt?”

Nej glad och trevlig ska man vara. Le och skratta så de runt omkring kan känna sig lugna.

Men inte för glad. Det kan verka desperat, hysteriskt. Folk kan tro att man balanserar på en skör tråd mellan skratt och gråt  och när som helst kan brista ut i högljudda snyftningar som gör att alla känner sig illa till mods.

Prata och vara sällskaplig. Men vara noga med att lyssna på andra. Man får inte framstå som självisk. ”Så många som ställt upp och fortfarande tänker du bara på dig själv.”

Uppmuntra när andra vill prata om problem.  Alltid ha tid. Komma ihåg det där lilla extra.

Alltid känna in de sociala koderna. Andra kanske kan missa hur man ska vara men för oss med den ”stora sorgen” är det mittfilen som gäller.

Inte vara omöjlig utan glatt tacka ja till bjudningar och ställa upp när det fattas en sekreterare i Samfällighetsföreningen.

Inte vara för sunkigt klädd men heller inte för uppklädd. Hel och ren. Och se till att hålla vikten, varken minska eller öka antalet kilon.

Å  andra sidan större självkänsla än nånsin. Det har inte längre samma betydelse vad andra tycker. Det kan ändå inte jämföras med det jag varit med om.. Jag har upplevt något av det svåraste som kan hända en människa och jag står här. Jag har klarat det. Jag behöver bara passa in när jag själv vill det. Ställa upp när det känns rätt för mig. Och försöka vara en så bra medmänniska jag kan.

Livet tuffar liksom på.

Obevekligt går dagarna och tiden. På gott och ont.

Det tar oss längre bort från tiden när det fruktansvärda hände. När Helena lämnade oss. Men det tar oss också längre från Helena. Det finns så mycket nu kring oss som hon inte får vara med om. Som hon inte är en del av.

Vardagliga saker som att Melodifestivalen börjat igen. Eller att vi är inne i typ säsong 20 av Greys anatomy. Hon får inte se hur det går för  McDreamy och alla hans fruar.

Både Starbucks och Kentucky Fried Chicken har kommit till Sverige. Det var alltid givet att ta en kaffe på Starbucks och äta friterade kycklingdelar på KFC när vi åkte utomlands. Vi längtade efter att de skulle komma till Sverige. Nu finns de här. Men Helena kan inte gå dit.

Starbucks kanske hade det godaste kaffet just för att vi var på semester. Men Helena missar allt annat också.

Huset i Tierp som vi älskar att vara i. Och som vi möblerat med möblerna från hennes lägenhet. Emilia som snart går ut nian och som sökt in på samma gymnasium som Helena. Alla födelsedagar, släktmiddagar. Bil, motorcykel, kläder, möbler. Allt sånt som byts ut och köps in – och Helena är inte med och tycker till.

När jag ser på kort på Helena börjar jag tycka att hon ser så ung ut. Hon är ju två år yngre än sina jämnåriga vänner. Plötsligt 33 år yngre än jag, trots att jag var 31 när jag födde henne. Hon är fyra år yngre än sin bror men det var bara drygt 1½ år emellan dem. Och hon är 6 år äldre än Emilia nu. Fastän hon var åtta när hon föddes

De som var något år yngre än Helena förut är äldre än hon. De har fyllt 22, snart 23.

Hon är evigt 21. Och yngre för varje dag. På samma gång.

Sorgen lever sitt eget liv och det är bara att hänga på och hantera den som det kommer. Det går aldrig att förutse fullt ut hur man ska reagera eller hur man ska känna vissa perioder. De senaste veckorna har saknaden åter varit mer påtaglig. Kanske för att vi är i tiden mellan hon lämnade oss och begravningen. På torsdag är det två år sedan vi begravde henne. För två år sedan hade vi fullt upp att hantera den enorma saknaden. Samtidigt som vi hade allt praktiskt med att hitta kista, kistdekoration, annonser och inte minst att förbereda för minnesstunden efteråt.  Jag har så många datum i huvudet från den perioden. Igår, den 7:e var sista gången vi såg henne. I kistan, finklädd och med de saker vi ville att hon skulle ha med sig. Så vacker med sitt rödbruna lena hår. Det var hon, men hon var inte där.

Jag förundras över att vissa datum för två år sedan var så viktiga och då jag minns allt vi gjorde, nu har blivit vardag och går förbi utan att göra nåt större väsen av sig. 7 februari var en sån dag 2013. 12 februari 2013 var i högsta grad en sån dag. Hur skulle det kunna vara något annat? Dagen vi begravde Helena. Nu två år senare kommer jag att jobba hela dagen. Jag åker antagligen till kyrkogården på kvällen.

Det är på något sätt så att med tiden blir det viktigare att minnas de positiva dagarna. Hennes födelsedag 8 april är till exempel mycket viktigare att uppmärksamma än 12 januari då hon lämnade oss.

Vi    kan förvisso aldrig komma ifrån sorgen att hon lämnade oss. Men framförallt kan vi aldrig förlora glädjen över att hon funnits. Om än alldeles, alldeles för kort tid.

Kentucky Fried Chicken. Edinburgh hösten 2010

Sitter på tåget, på väg hem från Östersund. Jag har varit uppe och hälsat på min snart 92-åriga mamma.
Mamma har alltid varit en klippa . Outtröttlig, generös och med ständigt nya projekt på gång. Hon har förvärvsarbetat så länge jag kan minnas, vilket var relativt ovanligt. för gifta kvinnor i den generationen. Hon har samtidigt varit en riktig bullmamma sim bakat och lagat mat och pysslat. Framförallt har hon varit ett nav i vår stora släkt. Jag har tidigare berättat om att Helena tyckte väldigt mycket om sin mormor och att hon hälsade på henne sista veckan i livet.
Mamma är inte längre riktigt den hon varit . En tilltagande demens gör att hon har svårt att orientera sig i både tid och rum och hon har numera sitt hem på ett äldreboende där hon får bra omvårdnad.
Mamma vet inte att Helena inte lever. Vi grubblade länge hur vi skulle göra, om hon skulle få veta. Vi, eller i första hand jag,  tog dock beslutet att inget säga. Vi tänkte att hon antagligen skulle bli förkrossad , snabbt glömma bort vi sagt men vara väldigt orolig och olycklig över något hon inte riktigt visste vad det var.
Jag har haft dåligt samvete många gånger för att mamma hålls utanför. Känt mig både som dålig mamma som inte kunde rädda Helena och dålig dotter som inte säger sanningen till mamma.

Idag är jag ganska övertygad om att vi gjorde rätt. Åtminstone om man ser till mammas livskvalitet de här åren. Mamma har inte frågat efter Helena en enda gång eller reagerat på att hon inte hört av sig. Och hade hon frågat, då hade vi berättat. Hon är, som man säger, lyckligt ovetande. Men är det rätt mot henne? Att hållas utanför en sådan sak.

 Jag har ofta    längtat efter att krypa ner hos mamma och få tröst, men det går inte nu.

Samvetet har gnagt men vi höll tyst av omsorg om mamma.
Jag fick ett väldigt fint mail av en ung tjej för ett tag sedan. Hon är jämnårig
med Helena. Hon hade läst min blogg och tyckte sug känna igen väldigt mycket av Helena i sig och även känna igen den relation jag beskriver att jag och Helena hade. Sen skrev hon att även om de har en så nära relation så berättar hon inte allt för sin mamma. Visa saker håller hon tyst om för att skydda . Hon vill inte lägga allt på sin mamma utan vill ordna upp själv.
Och kanske var det så för  Helena med.  Hon ville inte tynga andra med sina bekymmer utan höll tyst av omsorg. Precis som jag nu gjort med min egen mamma, Helenas mormor .
Vi har burit bördor själva för vi vill inte tynga andra. Vi trodde vi kunde hantera dem. Helena insåg inte när det blev henne övermäktigt, när hon hade behövt dela med sig.
Jag tycker jag tog ett rationellt beslut när jag valde att inte berätta för mamma och jag tycker jag kan hantera det. Jag vet inte om Helenas skäl var att skydda och/eller om hon inte kände tillräckligt förtroende.
Eller så är det ingen större skillnad. Vi håller tyst on det som tynger för vi tror inte, oavsett skäl att omgivningen kan hantera det.Vi kan dock aldrig veta hur andra reagerar och hur de tänker.

Jag vet inte vad som är rätt. Den mamma jag alltid känt finns inte riktigt längre men är det skäl nog att hålla henne utanför? Kanske hade det varit bättre om jag vågat förlita mig på att mamma kunde ta emot vetskapen om att Helena inte lever. På samma sätt som jag önskar att Helena förlitat sig  på mig och att jag kunde hantera de mörka tankar hon bar på.

Och att jag fått chansen att ge henne tröst.

Jag är mamma till tre barn; Daniel, Helena och Emilia. De föddes i den ordningen. Först Daniel och 19 månader senare kom Helena. Sen dröjde det nästan 8 år till innan Emilia gjorde entré.

Man kan nästan säga att vi haft två kullar. Det var en lång period när vi hade Daniel och Helena. Fina småbarnsår när vi åkte till Astrid Lindgrens värld och till Liseberg. Vi skjutsade till alla möjliga aktiviteter innebandy, gitarr, orientering och för Helenas del först och främst stallet.

När Emilia kom hade vi både småbarnsår och storbarnsår och tonårsår samtidigt. Fina år det också naturligtvis.

Helena hade längtat efter en lillasyster länge. Det var det hon önskade sig mest i världen.

När vi berättade för henne att det skulle komma ett syskon så var hon så lycklig så hon sov inte på hela den natten.

Inom familjen visste vi  tidigt att det var en syster som var på väg. Men eftersom man alltid är litet orolig för hur det ska gå (redan då, lång innan barnen föds börjar man oroa sig för dem)så bad vi Daniel och Helena att hålla tyst. Daniel som var nästan 10 var måttligt intresserad av hela grejen med en syster till så för honom var det inga problem att vara tyst. Men Helena var som sagt helt till sig. Hon pratade mycket om syskonet som skulle komma. Och folk i vår omgivning försökte få henne att berätta. Och det var inte lätt att hålla emot. En gång hade nån frågat om det var en bror eller syster och Helena svarade:” Det är en familjehemlighet—men hon ska heta Linnea”

Nu blev det inte Linnea utan Emilia hon fick heta. Och Helena älskade henne från första stund. Hon bar på henne, bytte blöjor, gullade med henne och körde henne i vagnen. Hon ville vara med Emilia hela tiden. Och känslorna var besvarade. Emilia var inte gammal när hon log mot Helena första gången och blicken följde alltid var storasyster var.

Så fortsatte det genom åren. Trots åldersskillnaden tillbringade de massor av tid tillsammans. De satt i Helenas rum och Helena lärde ut hur man sminkar sig eller spelade upp låtar som hon tyckte var bra. När Helena så småningom fick körkort åkte de på bilturer och när hon  skaffade lägenhet sov Emilia ofta över.

Även i de mest jobbiga tonåren när Helena avskydde allt och alla under en period så tog hon alltid hand om Emilia.

När Emilia blev tonåring och behövde tonårsstöd var det Helena hon vände sig till och man sade ibland att Emilia hade två mammor.

Helena kunde också ha synpunkter på kompisar Emilia umgicks med vilket sårade Emilia. Det hände att jag sade åt  Helena att backa litet så Emilia fick möjlighet att utvecklas på sitt sätt.

Samtidigt peppade Helena ofta Emilia och sade att hon var bra och att hon skulle tycka om sig själv.

Som personer var de inte särskilt lika. Helena var rastlös och ville alltid det skulle hända något. Emilia är mer lugn och eftertänksam. Emilia växte fort och var nästan en decimeter längre än Helena. Emilia gav sin åtta år äldre syster smeknamnet ”Shorty”

När Helena lämnade oss var det många som undrade hur hon kunde lämna oss alla. Kanske mest av allt undrade man hur hon kunde lämna Emilia.  

Om en månad fyller Emilia 16. Det har minsann inte varit lätt för henne att mista sin syster.  Det är fruktansvärt att drabbas av en så stor sorg när man är så ung. Men jag hoppas hon alltid bär med sig det de hade tillsammans Att hon ska känna att nånstans finns Helena med henne.

Jag hoppas också att hon ska komma ihåg att tycka om sig själv och att hon är bra. Precis som Helena brukade säga.

Psst. Emilia har gjort den nya headern till bloggen.