Inlägg publicerade under kategorin Allmänt
Den 11:e januari kl 22:00
Det är en dryg vecka före jul. Jag skyndar genom stan på väg till ett möte. Genom ett Stockholm som pyntats med tusentals julslingor. Stressade stockholmare rusar likt myror genom staden. Trafiken och ljuden Runt omkring är nästan öronbedövande.
Jag passerar Klarabergsviadukten. Plötsligt får jag syn på den gröna Starbucks-skylten.
Jag saktar ner stegen litet. Jag låter blicken följa skylten, vrider nästan omärkligt på huvudet för att hålla kvar den i blickfånget.
Allt känns plötsligt litet i ultrarapid. Ljuden stängs ute.
I tanken förflyttar jag mig flera år tillbaka i tiden. Jag är på Rhodos , på Malta, i Turkiet. På solsemestrarna vi åkte till, jag och mina döttrar tillsammans med Åsa och hennes döttrar.
Tjejresorna som var heliga för oss under en lång rad somrar. Sola och bada och prata tjejsnack.
Två saker var obligatoriska, besök på Kentucky Fried Chicken och på Starbucks.
De fanns inte i Sverige men i alla andra länder verkade det som. Så vi passade på när vi hade tillfälle. Vi besökte Kentucky Fried Chicken och åt friterad kyckling med pommes frites. Så fett så det rann.
Och så drack vi kaffe i alla dess former på Starbucks. Kallt och varmt kaffe, kaffe med och utan mjölk, små koppar , stora koppar, muggar med kaffe, Latte , Cappuccino, Frappuccino osv.
Själv föredrar jag Gevalia mellanrost utan tillsatser men det var kul där att prova olika saker. Och just för att det inte fanns i Sverige så gav det litet kryddat semestern
Nu finns Starbucks i Sverige sen flera år tillbaka. Minst två bara vid Centralen i Stockholm. Den första som öppnade i Sverige ligger på Arlanda flygplats. Det var något år efter Helena lämnade oss. Jag minns att min första reaktion var att jag skulle ringa henne: " Helena, vet du att nu har Starbucks öppnat i Sverige".
Jag ringde naturligtvis inte. Men jag fylldes av den där känslan över allt hon missar och inte får vara med om. Som att dricka kaffe på Starbucks i Sverige.
Själv har Jag har inte heller gjort det.
Senaste gången jag besökte Starbucks var sommaren 2012 på Cypern.
Tjejresorna slutade också då.
Jag återvänder till nuet, vänder åter blicken framåt och rusar vidare.
Det är väl kanske så, att hälsan tiger still.
Det är väl kanske så att dagar, månader och år flyter förbi.
Det är väl kanske så att efterlivet till slut blir det vardagliga livet.
Det är väl kanske därför jag knappt bloggar längre.
Min blogg har handlat mycket om att beskriva saknaden efter Helena och hur vi hanterar den.
Nu hör saknaden till vardagen, finns bredvid som en del av oss. Inte så dramatisk längre, inte så stora svängningar.
Att ett liv utan Helena nu är vardag innebär naturligtvis inte att det blir mera rätt att hon är borta eller lätt att leva med saknaden.
Men det är det liv vi känner till nu. När jag pratar om familjen så är det vi fyra, här och nu.
Om nån frågar hur många barn jag har så säger jag alltid tre. Det är klart att jag tycker det är fel att vi inte är fem i familjen. Helena skulle naturligtvis finnas här. Men hon gör inte det. Och mina krafter räcker inte till att varje gång tänka på hur det borde vara.
Det kommer nya glädjeämnen och även nya bekymmer i livet.
Så livet går sin gilla gång. Och Helena finns naturligtvis med oss, i prat och tankar. I skratt och gråt. Alltid!! Men hon är inte här.
Jag har accepterat det nu.
Men ibland flyter det upp till ytan igen. Då känns saknaden så påtaglig. Den går inte längre bredvid. Den borrar sig åter in som en tyngd i magen och vägrar släppa.
December är en sån tid.
Julen. Allt pyntande, alla julbord och all julmusik, all förväntan. Det skulle kännas mycket enklare om man kunde hoppa över alltihopa. Det kan ändå aldrig bli som förut. Jag tycker det är så orättvist att Helena inte är här och att hon inte får fira jul. Dagarna före första advent är hemska, jag vill bara att helgerna ska vara över.
Men julen kommer vare sig jag vill eller inte så då är det bättre att ta kommando över firandet själv.
Så jag hoppar inte över julen, det blir istället extra mycket jul. Vi bakar och pyntar och tänder ljus. Och Helena är med. Det hugger till i magen av sorg när vi ställer fram nån tomte som var hennes och vi skrattar när vi minns hennes mjöliga ansikte när hon bakade pepparkakor.
Det är den 12 december. För fyra år sedan började Helenas sista månad i livet. Och hela min kropp ställer in sig på försvar. Jag vet att jag fram till 12 januari, varje dag kommer att förflyttas fyra år tillbaka i tiden.
Jag kommer att tänka på det vi gjorde, längta tillbaka. Och jag kommer att fundera över vad jag missade.
Jag kan bara låta dagarna gå och så småningom kommer vardagen igen.
Bildfavorit i repris. Emilia och Helena bakar pepparkakor
Statistiken över antalet suicid i Sverige 2015 är nu officiell.
1544 personer tog sitt liv förra året.
1544 personer, att jämföra med 1531 året innan.
2013 var min dotter Helena en av 1600 personer som tog sitt liv i vårt land.
Det är inga stora skillnader mellan åren. Antalet håller sig ganska konstant.
Konstant på en alldeles för hög nivå. Vi är långt ifrån att uppnå visionen om noll suicid.
Det kan tyckas hopplöst. Det anordnas konferenser, Suicidpreventiva dagen uppmärksammas allt mer, det forskas, skrivs böcker och artiklar. Ideella krafter lägger ner otaliga timmar för att uppmärkamma frågor kring psykisk ohälsa och suicid. När ska allt arbete ge resultat?
Det ger ett visst resultat.
Tyvärr inte i självmordstalen i den utsträckning vi skulle vilja. Men det faktum att frågorna ges allt större utrymme ibland annat media, i politiken och hos allmänheten kommer visa sig i statistiken. Likaså det faktum att vi är alltfler drabbade som vågar och kan prata öppet om det som hänt oss.
Men den stora trendbrottet kommer inte att ske förrän det blir en prioriterad politisk fråga och det då även satsas rejält med skattepengar.
Det behövs pengar till forskning.
Det behövs pengar till fler kuratorer i skolorna.
Det behövs pengar till kriscenter.
+ en massa andra saker.
Och inte minst behövs det pengar till att utbilda allmänheten att förebygga självmord. För det är i den dagliga samvaron med varandra vi har störst chans att stötta. Om vi har kunskapen.
Jag tror på att jag kommer att få uppleva en radikal minskning av antalet suicid under min livstid.
Jag tror också på att det jobb som görs nu i allt högre utsträckning kommer att visa sig i statistiken så småningom.
Men för att nå den stora minskningen krävs en bred satsning nu!!!
Det var 1544 personer som tog sina liv i Sverige 2015. Men vi får inte glömma att alla var individer. Det var Daniel, Kristoffer, Jonas, Susanne.... osv. Älskade för den de var. Och nu, var och en, sörjda och saknade för den de var.
Varje liv är lika värdefullt och varje liv är värt att rädda.
Så här avslutade jag ett inlägg i bloggen för två år sedan:
”1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.
En av dem var min dotter Helena.
Vi leker med tanken att det varit 1599 personer. Helena fanns inte med, hon räddades.
1 person, 1599 eller 1600 kan tyckas som oväsentligt.
Men för mig hade det gjort hela skillnaden.”
Återigen min födelsedag.
Ytterligare en födelsedag utan Helena. Ytterligare ett halvår utan Helena.
Så saknad, jag längtar så efter våra samtal, efter hur hon kunde förvandla den gråaste måndag till en härlig tjejkväll med hjälp av en hyrfilm och en påse chips. Alla projekt, stora som små som hon alltid hade på gång .
Men samtidigt en sån tacksamhet över allt och alla som finns här. Saknaden efter Helena överskuggar inte allt . Ibland, stundtals , är det så. Men ofta ligger den mer latent . Den finns där men så mycket annat finns också som är bra. Fina människor jag möter, min familj som betyder mer än nånsin och inte minst insikten om min egen styrka.
Jag är också otroligt tacksam över att det var möjligt för mig att komma tillbaka till ett vardagsliv där allt inte överskuggas av sorgen efter Helena.
Nu har det alltså gått 3 och ett halvt år. Vart tog tiden vägen?
Vår katt Samantha fick kattungar idag. 5 ungar födde hon men tyvärr var det en som inte levde. Vi konstaterade att vi gått en kattunge var , 4 som levde till oss som finns kvar och den 5:e som inte levde var till Helena. Det kändes så trösterikt att tänka att naturen ordnat det så.
”Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag, för det är Helenas födelsedag.
Hurra! Hurra! Hurra!”
Hur många födelsedagar har vi inte sjungit de raderna?
Stått vid sängen, med frukostbricka och paket och sjungit för full hals.
De första åren jättespännande och kul , tonårsfödelsedagarna litet pinsamt och irriterande för födelsedagsbarnet. Och sen jätteviktigt för det vuxna barnet för det är så vi alltid har gjort.
Rent praktiskt kanske inte med frukostbricka längre men ändå nångång under födelsedagen stämmer vi upp i sången.
Så gör vi än när våra andra barn när de fyller år.
Inspirerade av filmen Lotta på Bråkmakargatan, där pappan spelad av Claes Malmberg sjöng för sin Lotta.
Idag är ingen vanlig dag, för det är Helenas födelsedag.
Idag är det 25 år sedan hon föddes. Fyller hon 25? Nja, jag vet inte.
Hon levde knappt 22 år här hos oss, det var den tid vi fick tillsammans. Äldre än så kommer hon aldrig att bli. Samtidigt finns hon fortfarande med oss. Hon finns i våra tankar, i våra samtal, i våra minnen. Hon fortsätter påverka vårt liv. Mycket av det vi gör och hur vi lever är påverkat av förlusten, minnet och saknaden efter Helena.
När jag fyllde 25 fick jag en symaskin av mina föräldrar, en symbol för att jag var vuxen på riktigt.
Ett kvarts sekel, halvjämnt, halvfemtio.
På ett sätt kan man säga att Helena fyller 25. Men hon är för alltid också 21, nästan 22.
Det blir ingen vuxenpresent idag till Helena, kalaset blir nog också litet tunt.
Men tonerna till ”Vad är det för en dag…” klingade i huvudet redan när jag vaknade imorse.
Det är ingen vanlig dag, det är för alltid Helenas födelsedag.
När jag läste DN imorse så såg jag att det faktiskt också är Claes Malmberg födelsedag idag.
Jag skriver inte så många inlägg i bloggen numera.
Det blir mest vid speciella datum, årsdagar och födelsedagar och nån reflektion emellanåt.
Tacksamt och ödmjukt kan jag ändå konstatera att det fortfarande varje månad är flera hundra läsare som hittar till Catchingup.
Det krångliga namnet som ingen sökmotor i världen skulle kunna hänvisa till att det handlar om att förlora ett barn genom suicid. Men som hela bloggen i övrigt så är namnet en hyllning till en älskad dotter och syster och den fina person hon var. Jag och Helena ”catchade up” när vi sågs och nu ”catchar” jag upp mitt liv efter henne i bloggen..
Jag tror att många som läser bloggen har följt mig genom hela resan sen vintern 2013. När jag var golvad och så småningom reste mig igen.
Men jag vet också att många av er som hittar till bloggen har drabbats relativt nyligen. Ni är fortfarande golvade och undrar hur ni ska orka med det nya livet.
Med den erfarenhet jag har nu och även ett visst tidsperspektiv så skulle jag vilja dela med mig av några råd kring lärdomar jag gjort.
Först, det går att leva ett bra liv. Det är ett på många sätt annorlunda liv än tidigare men inte alls dåligt. Kanske känner du dig tröttare, kanske rentav piggare.
Däremot blir det aldrig lika bra som innan. En viktig bit fattas, en bit som ingen eller inget kan fylla.
Samtidigt kommer du med största sannolikhet att hitta sidor hos dig själv som du inte trodde du hade. Du kommer att inse att du är mycket starkare än du trodde.
Förhoppningsvis lär du dig ta vara på livet bättre. Se de små mirakler som faktiskt sker runt oss hela tiden. Men sträva inte efter att bli felfri. Det kan kännas befriande att reta sig på sånt som vi kallar småsaker. En medtrafikant som missar att blinka sig ut ur en rondell eller en kollega som missar att diska sin kaffekopp.
Vissa människor blir mindre viktiga, andra mer viktiga än innan. Du kommer att möta personer som inte kände den du mist. Ibland väljer du att berätta, ibland känns det bra att låta bli. Ibland väntar du på ett bra tillfälle att berätta.
Låt den du mist fortsätta vara en del av din vardag. Prata om de minnen du har. Tänd ljus, ha bilder och saker framme.
Och kanske viktigast av allt:
Var stolt!! Stolt över den du mist. Det var en fantastisk person som förtjänar respekt för den han/hon var.
Var också stolt över dig själv. Gå med rak rygg.
Lägg absolut ingen energi på att fundera på vad ”folk” ska tro eller vad de säger.
Bara du vet vilken relation ni hade.
Ditt problem är att du mist en älskad make/maka/förälder/barn, vän/släkting inte vad människor du knappt känner ska tro.
Idag hade mannen ärende upp på vinden. Det mesta som finns där uppe är sånt vi sällan behöver så det är följaktligen inte ofta vi är där. Nu behövde han hitta tapetrester från när huset byggdes 2001 och hade en aning om att de kunde finnas på just vinden.
När han kröp omkring där fick han plötsligt syn på en sopsäck på vindsgolvet. Han tog med den ner för att kolla vad den innehöll. Det visade sig att den var fylld med avlagda kläder och saker från Helena som hon samlat och slängt upp på vinden för att få undan dem. Det var så märkligt att hitta allt detta nu, så lång tid sen hon lämnade oss . Sånt vi inte alls visste att det fanns.
På Helena-vis var det slarvigt nerstuvat i säcken. Kläder, gamla skor, tidningar, trasiga strumpbyxor - och en halvfylld läskflaska.
Allt i en enda villervalla.
Det har gått så pass lång tid sen hon lämnade oss att jag ofta har svårt att tänka in henne i vardagen.
Hon är mer som en fin saga vi fått vara med om.
När vi hittar nåt på det här viset som vi inte trodde fanns så är det så många känslor som kommer fram.
Tacksamhet över att få komma henne närmare på det här sättet, skratt när vi minns hur hon var och när vi tänkte på hur hon snabbt fyllt säcken och slängt upp den på vinden, vemod över att hon inte är här.
Å vad jag saknar den flickan.
T-shirt inköpt i London 2005
Försvarets hudsalva
Halvdrucken läsk
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 | 9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|