catchingup

Direktlänk till inlägg 28 maj 2013

Per aspera ad astra

Av Eva Wedberg - 28 maj 2013 21:07

Jag lärde mig ett suveränt latinsk talesätt idag.

Per aspera ad astra - genom svårigheter mot stjärnorna.

Jag tycker det låter så enormt hoppfullt och peppande. Efter mörker kommer ljus, i slutet av tunneln finns ett ljus.

Genom svårigheter mot stjärnorna!!!

Jag vill gärna tro att ju mörkare tunnel vi går igenom, desto större ljus i väntar senare.


Vi har en fantastisk försommarkväll här i Tumba.

Jag och Tommy har varit och gått med hundarna i närheten av Lilla Dalen.  Vi var ute nästan två timmar. Hundarna grävde efter sork och lufsade runt på gärdena. 

Milo har vi aldrig koppel på. Max ser så olycklig ut när han får gå i koppel. Men han tycks aldrig begripa varför, så fort han får chansen att vara lös så sticker han.

Jag inbillar mig att Helena ser oss och skrattar gott när vi förgäves försöker få in litet hyfs i hennes älskade Max.

Det är så fint även på kyrkogården den här tiden, all grönskar och växer. Jag finner en väldig ro att vandra omkring där.

 


Graven nu ikväll.


Men jag vill att Helena framför allt ska kommas ihåg för den hon var. Så en bild från graven måste följas av flera bilder på Helena när hon fanns hos oss:

 

Helena försöker fostra Max


 

Roliga Helena


 


Med Emma. Som fyller år idag. GRATTIS EMMA!!!!









 
 
På Selmas gata

På Selmas gata

31 maj 2013 22:31

Är inne och "läser ikapp". Jag älskar den sentensen och har den till och med tatuerad runt min vrist:) Valde att tatuera in den efter en svår händelse i livet. Vad söt Helena är, och så tillfreds hon ser ut på bilderna. Tänk vad lite vi vet om varandras inre egentligen?

Inlägget om förhindrande av suicid är intressant. Ändå vet gemene man så lite, eller iaf jag som inte haft någon närstående som gjort det. Tänk om man kunde prata om det här i skolorna t.ex.? Visa unga människor att det alltid finns en utväg.

Jag tror att vi är många som periodvis varit nedstämda. Oftast är man deppig av en orsak och så småningom kanske det reder ut sig. Efter ett svårt sjukdomsbesked hände det mig. Jag blev då sänd till en psykiatriker. Hon konstaterade mest att det var en alldeles normal krisreaktion och att jag inte skulle uppta deras tid då jag inte har/hade en psykisk sjukdom. Ja ungefär så. Jag blev alltså hemskickad utan att något gjordes. Till slut slutade jag vara ledsen eller arg. Jag blev bara likgiltig. Det var nog det mest obehagliga som hänt. Att inte orka bry sig om man lever eller dör. Jag bodde granne med en sjö och brukade ibland titta ut över vattnet och tänka på hur trött jag var och vad skönt det skulle vara att bara lägga sig där och flyta med...

Lyckligtvis fick jag sedan hjälp, tack vare en uppmärksam läkare. Och sakta vände det uppåt igen. Men så enkelt det var att avfärda mig där hos psykiatrikern. Jag passade visserligen inte in i den typiska mallen tydligen, men mitt behov av hjälp var inte mindre. Nu blev detta så långt, men jag känner att ämnet är angeläget och jag önskar så att det blev uppmärksammat!

http://selmasgata.blogspot.se

Eva Wedberg

2 juni 2013 20:05

Tack för din kommentar med många kloka sker.
Först,misstänker att det är en rätt känd latinsk mening. Jag läste den i DN, en man som fyllde 75 och det var det enda han kom ihåg från latinlektionerna i skolan.Men jag har aldrig hört den, festligt att du till och med har den intatuerad.
Håller med om att man bör lägga massor av resurser i skolan, just på att bygga självkänsla och visa på att man sällan är ensam om de problem och tunga tankar man har.
Låter helt "sjukt" att du inte fick hjälp när du sökte. När man är ledsen, deprimerad så är det så viktigt att man känner sig sedd.
Jag tror att den som tar sitt liv ofta egentligen inte är trött på livet. Det är lidandet och smärtan de känner som de vill komma bort ifrån.
Sköt om dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - 8 april 2022 16:18


Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Av Eva Wedberg - 8 april 2020 20:32


Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

Av Eva Wedberg - 12 januari 2020 18:28

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

Av Eva Wedberg - 8 april 2019 12:03


     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Av Eva Wedberg - 11 januari 2018 21:12

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14 15 16 17 18 19
20 21 22 23
24
25
26
27 28 29 30 31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards