Jag lärde mig ett suveränt latinsk talesätt idag.
Per aspera ad astra - genom svårigheter mot stjärnorna.
Jag tycker det låter så enormt hoppfullt och peppande. Efter mörker kommer ljus, i slutet av tunneln finns ett ljus.
Genom svårigheter mot stjärnorna!!!
Jag vill gärna tro att ju mörkare tunnel vi går igenom, desto större ljus i väntar senare.
Vi har en fantastisk försommarkväll här i Tumba.
Jag och Tommy har varit och gått med hundarna i närheten av Lilla Dalen. Vi var ute nästan två timmar. Hundarna grävde efter sork och lufsade runt på gärdena.
Milo har vi aldrig koppel på. Max ser så olycklig ut när han får gå i koppel. Men han tycks aldrig begripa varför, så fort han får chansen att vara lös så sticker han.
Jag inbillar mig att Helena ser oss och skrattar gott när vi förgäves försöker få in litet hyfs i hennes älskade Max.
Det är så fint även på kyrkogården den här tiden, all grönskar och växer. Jag finner en väldig ro att vandra omkring där.
Graven nu ikväll.
Men jag vill att Helena framför allt ska kommas ihåg för den hon var. Så en bild från graven måste följas av flera bilder på Helena när hon fanns hos oss:
Helena försöker fostra Max
Roliga Helena
Med Emma. Som fyller år idag. GRATTIS EMMA!!!!
På Selmas gata
31 maj 2013 22:31
Är inne och "läser ikapp". Jag älskar den sentensen och har den till och med tatuerad runt min vrist:) Valde att tatuera in den efter en svår händelse i livet. Vad söt Helena är, och så tillfreds hon ser ut på bilderna. Tänk vad lite vi vet om varandras inre egentligen?
Inlägget om förhindrande av suicid är intressant. Ändå vet gemene man så lite, eller iaf jag som inte haft någon närstående som gjort det. Tänk om man kunde prata om det här i skolorna t.ex.? Visa unga människor att det alltid finns en utväg.
Jag tror att vi är många som periodvis varit nedstämda. Oftast är man deppig av en orsak och så småningom kanske det reder ut sig. Efter ett svårt sjukdomsbesked hände det mig. Jag blev då sänd till en psykiatriker. Hon konstaterade mest att det var en alldeles normal krisreaktion och att jag inte skulle uppta deras tid då jag inte har/hade en psykisk sjukdom. Ja ungefär så. Jag blev alltså hemskickad utan att något gjordes. Till slut slutade jag vara ledsen eller arg. Jag blev bara likgiltig. Det var nog det mest obehagliga som hänt. Att inte orka bry sig om man lever eller dör. Jag bodde granne med en sjö och brukade ibland titta ut över vattnet och tänka på hur trött jag var och vad skönt det skulle vara att bara lägga sig där och flyta med...
Lyckligtvis fick jag sedan hjälp, tack vare en uppmärksam läkare. Och sakta vände det uppåt igen. Men så enkelt det var att avfärda mig där hos psykiatrikern. Jag passade visserligen inte in i den typiska mallen tydligen, men mitt behov av hjälp var inte mindre. Nu blev detta så långt, men jag känner att ämnet är angeläget och jag önskar så att det blev uppmärksammat!
http://selmasgata.blogspot.se
Eva Wedberg
2 juni 2013 20:05
Tack för din kommentar med många kloka sker.
Först,misstänker att det är en rätt känd latinsk mening. Jag läste den i DN, en man som fyllde 75 och det var det enda han kom ihåg från latinlektionerna i skolan.Men jag har aldrig hört den, festligt att du till och med har den intatuerad.
Håller med om att man bör lägga massor av resurser i skolan, just på att bygga självkänsla och visa på att man sällan är ensam om de problem och tunga tankar man har.
Låter helt "sjukt" att du inte fick hjälp när du sökte. När man är ledsen, deprimerad så är det så viktigt att man känner sig sedd.
Jag tror att den som tar sitt liv ofta egentligen inte är trött på livet. Det är lidandet och smärtan de känner som de vill komma bort ifrån.
Sköt om dig.